Poet eller?
Efter två mastodontdagar på jobbet och dessutom vikarie idag tog jag mig lyxen att gå hem lite tidigt. Jag hade tänkt plocka lite, men kom inte så långt innan jag ramlade över mitt dikthäfte med dikter jag skrev mellan jag var kanske 16-23. Jag får ju kallas objektiv, men tyckte några var riktigt bra... De flesta var ganska pretentiösa, men framför allt så otroligt olyckliga. I flera år INNAN jag erkände för mig själv att jag är lesbisk skrev jag olycklga kärleksdikter om H, som jag tyckte var den finaste, smartaste, vackraste kvinnan på hela jorden. Men det var som att hjärnan sorterade in kärleken till henne i ett annat fack än vad man skulle känna för en pojkvän. Inte för att jag hade någon pojkvän under de åren. Jag var ju så vanvettigt förälskad i henne.
Sen var det en annan som fick poletten att trilla ner. "Ahaaaa" tänkte jag år efter många andra. Inte heller den kärleken var besvarad. Men jag är hjärtligt tacksam för att hon ville vara min väckarklocka. För lite senare trillade E in i mitt liv och allt föll på plats. Sen dess har jag inte skrivit alls många dikter. Dels är jag inte så förfärligt olycklig längre. Dels har jag en annan ventil, som ger mycket bättre svar. Och inte låter hon mig vältra mig i min egen olycka heller. Jobbiga människa... ;)
Här kommer lite smakprov på en olycklig Hanna, anno sisådär 2000:
Din röst är det skönaste
ditt skratt det lenaste
din blick det renaste
av allt i världen
jag inte kan få
----
Här är du nu
bredvid mig
och skriker samma tystnad
som jag själv.
Vi bär
tillsammans
Men bördan är tung.
Blytung
gråtung
tyngande tomhet.
Sitter intill varandra
Fyllda
av varsin
ensam
ensamhet
----
Levde länge på minnet
av ditt stora
fanstastiska
jag.
Fruktade
men kanske önskade
din stjärnas fall.
Fann din glans
bara ännu starkare.
----
Utpumpad
dumpad
illa funtad
Lever
i ren protest
denna dag
som nästa
Med koffein
och ursinnighet
som uppåttjack
Så faller mörkret
Super mig full
på nattluft
höstmörker
och galenskap
Faller i sömnlik trans
i skuggan av din blick
som inte längre ser mig
----
So long!
Hanna
Sen var det en annan som fick poletten att trilla ner. "Ahaaaa" tänkte jag år efter många andra. Inte heller den kärleken var besvarad. Men jag är hjärtligt tacksam för att hon ville vara min väckarklocka. För lite senare trillade E in i mitt liv och allt föll på plats. Sen dess har jag inte skrivit alls många dikter. Dels är jag inte så förfärligt olycklig längre. Dels har jag en annan ventil, som ger mycket bättre svar. Och inte låter hon mig vältra mig i min egen olycka heller. Jobbiga människa... ;)
Här kommer lite smakprov på en olycklig Hanna, anno sisådär 2000:
Din röst är det skönaste
ditt skratt det lenaste
din blick det renaste
av allt i världen
jag inte kan få
----
Här är du nu
bredvid mig
och skriker samma tystnad
som jag själv.
Vi bär
tillsammans
Men bördan är tung.
Blytung
gråtung
tyngande tomhet.
Sitter intill varandra
Fyllda
av varsin
ensam
ensamhet
----
Levde länge på minnet
av ditt stora
fanstastiska
jag.
Fruktade
men kanske önskade
din stjärnas fall.
Fann din glans
bara ännu starkare.
----
Utpumpad
dumpad
illa funtad
Lever
i ren protest
denna dag
som nästa
Med koffein
och ursinnighet
som uppåttjack
Så faller mörkret
Super mig full
på nattluft
höstmörker
och galenskap
Faller i sömnlik trans
i skuggan av din blick
som inte längre ser mig
----
So long!
Hanna
Kommentarer
Postat av: Sigrid
Men, det var ju jättebra ju. Jag har svårt för dikter i allmänhet, men det här föll mig verkligen i smaken. Jag har lyckats med några stycken, kanske två eller tre, men jag vet inte var jag har dem längre. Gemensamt har vi att jag skrev dem när jag var fruktansvärt olycklig.
Trackback
