Cum Grano Salis

Efter att väntat två år på första kontakten med reproduktionsmedicin och efter årets andra händelser på samma område hade både jag och Hanna placerat oss i kategorin "Vi som längtar efter/har svårt att få barn". Vilket ju har varit sant. Då. Nu är läget ett annat. Vi är numera ett av de par som väntar barn. Jag blev gravid på första försöket. Första försöket. Vi är såklart jätteglada. Såklart. Men det finns också många andra känslor. Även det såklart. De första veckorna skämdes jag nästan. Första försöket. Allvarligt? Vi var så inställda på att allt skulle fortsätta krångla för oss. Varför skulle något börja vara enkelt? För ett par veckor sedan var vi på Repmed och gjorde ett tidigt ultraljud och då frågade jag läkaren om det var vanligt att det fungerade på första försöket. Och hon tittade nästan förvånat på oss och sa att det inte alls var ovanligt och att de allra flesta lyckas på de första fyra försöken. Du hade ju aldrig några fysiska problem sa hon och tittade på mig. Nej just det, så var det ju faktiskt, tänkte jag. Jag har ju såklart vetat det teoretisk, men denna evighetsväntan hade blivit ett normaltillstånd. Varför skulle det bli annorlunda bara för att vi började försöka?  Det var nästan som att vi hade skapat oss en identitet kring att vi skulle vänta på barn i all evighet. De första veckorna blev därför även någon form av miniidentitetskris.. När vi nu väntade barn, vilka var vi då? Skulle vi vara såna "lyckliga"  människor nu? Vad är det för människor? För några veckor sedan var det ju sådana som vi hade svårt för att ens titta på utan att bli ledsna. Vilka blir nu ledsna på grund av oss? För att inte tala om att helt plötsligt behöva hantera rollen "gravid kvinna"? Vad sjutton är en sådan? Förut kunde jag bli irriterad på allt "de" gjorde eller inte gjorde. Vare sig de klagade eller var någon slags supergravidkvinna. Hur skulle jag nu hantera det när jag själv var i samma situation?