Flytt och internetkrasch
Det har inte blivit så mycket skrivet den senaste veckan eftersom Internet efter lite ströstejkande valt att lägga av helt. Så innan vi får det fixat blir det nog mest skrivet från jobbet.
I helgen gjorde vi första delen av flytten, och det gick över förväntan. Det var helt overkligt i fredags när köpet avslutades. Vi satt liksom och väntade på att det skulle komma igång; mäklaren Jan sprang ut och in och vi satt och artighetskonverserade med säljarna, och plötsligt var allt klart och huset vårt. Vi har fortfarande inte haft någon personlig kontakt med någon på banken, utan köpt ett hus via mejl, fax och telefon. Skumt! Det var lite sådär överväldigande att man knappt kände sig glad efteråt, men ju fler lass som kom in med saker som fick det att mer och mer kännas som vårt, desto bättre kändes det. Vi hade hjälp av Kajsa och hennes V70 hela helgen, och det gjorde stor skillnad. Nu är det bara de största möblerna kvar, och det gör att vi kan vara utvilade när vi tar dem.
Hur som helst känns det redan väldigt, väldigt bra!
På onsdag ramlar eleverna in. Vi är nu uppe i 36 stycken i vårt minimala klassrum. Man får dra in rumpan när man går mellan borden för att inte knocka nån. Helt hysteriskt. Men finns det liv finns det hopp... Jag träffade en going nu som går på fritids, och hon hade utvecklat sitt språk jättemycket under sommaren, så förhoppningsvis är fler snart mogna för att gå över till sina klasser.
Plikten kallar!
// H
I helgen gjorde vi första delen av flytten, och det gick över förväntan. Det var helt overkligt i fredags när köpet avslutades. Vi satt liksom och väntade på att det skulle komma igång; mäklaren Jan sprang ut och in och vi satt och artighetskonverserade med säljarna, och plötsligt var allt klart och huset vårt. Vi har fortfarande inte haft någon personlig kontakt med någon på banken, utan köpt ett hus via mejl, fax och telefon. Skumt! Det var lite sådär överväldigande att man knappt kände sig glad efteråt, men ju fler lass som kom in med saker som fick det att mer och mer kännas som vårt, desto bättre kändes det. Vi hade hjälp av Kajsa och hennes V70 hela helgen, och det gjorde stor skillnad. Nu är det bara de största möblerna kvar, och det gör att vi kan vara utvilade när vi tar dem.
Hur som helst känns det redan väldigt, väldigt bra!
På onsdag ramlar eleverna in. Vi är nu uppe i 36 stycken i vårt minimala klassrum. Man får dra in rumpan när man går mellan borden för att inte knocka nån. Helt hysteriskt. Men finns det liv finns det hopp... Jag träffade en going nu som går på fritids, och hon hade utvecklat sitt språk jättemycket under sommaren, så förhoppningsvis är fler snart mogna för att gå över till sina klasser.
Plikten kallar!
// H
Kommentarer
Trackback
