Cum Grano Salis

Vardagen är tillbaka sen ett par veckor, vilket väl märks på bloggandet. Lektioner, planeringar, samtal (som inte blev av när jag var sjuk hela tiden), konfliktlösning... Eleverna tar inte hänsyn till att jag snart ska sluta och helst bara vill lulla runt och mysa sista veckorna ;) Två veckor och en dag kvar tills jag blir föräldraledig.

Igår var även Elvin på jobbet. Han levererades (nybajsad!!!) vid lunch och hängde med sista lektionen. Det gick hur bra som helst faktiskt. Det blev lite för mycket nån gång när tionde ungen eller så ville bära honom, men det var inget som inte en mammas famn och lite majskrokar kunde bota :) Det är lite spännande, för det var tydligt att barnen var väldigt mycket roligare än mina kollegor. Trots att de är ganska stora, 9-11 år, så sken han som en sol när de flockades omkring honom och ville klämma, pussa och bära. Mot de vuxna var han mycket mer avvaktande. Öppna förskolan nästa! :)

Tjing tjong, back to work! Puss

Vuxenmat ger vuxen... ja. Hur tänkte vi där?? ;-)

Men största inköpet skedde efter själva marknadsbesöket. Det bidde lite pyamasorgie på Lindex... De underbara gröna var det jättebra rea på, och den prickiga har varit slut i affärerna här i stan, så vi kastade in den i ett litet lyckorus. :) Och overallerna ÄR faktiskt i olika storlekar! Lite pyamasar i strl 74 fick det bli också! Jag ääälskar den grå! :)



Oh, the great joy of shopping! ;) Det BÄSTA för en shopoholic är att få barn, för då får man shoppa men behöver inte få dåligt samvete, för man är ju generös och köper åt sitt barn, he he.

Sedan Elvin kom har han sovit ganska dåligt. Inte katastrofdåligt, om man jämför, men inte jättebra heller. Han har vaknat med ca 2-3 timmars mellanrum (i början, och efter sjukhusvistelsen, 1-2 timmar), och har hela tiden velat äta mycket på natten. Sen när han var 2½ månader ungefär kom ängeln Karin med en liten gåva från himmelen (Göteborg): ett andningslarm. Redan första natten som han fick sova i egen säng, i eget rum och på mage sov han plötsligt 6 timmar i stöten. Fortfarande fick han mat en eller ett par gånger per natt, men det vanliga var ett eller två 5-6 timmarspass per natt. Det höll i tre veckor, och sen började krånglandet igen. Fast värre, så som i början, och varje natt. Och det enda som lugnat honom har varit att amma. När vi då hade smakat i några veckor på hur det var att få sova, och jag slapp gästrummet, så var det otroligt jobbigt att bli av med det. Elvin har blivit gnälligare, E mer lättirriterad och jag har känt mig rätt otillräcklig, både här hemma på nätterna och på jobbet eftersom jag inte fått sova ordentligt.

Eftersom Sigrid och Oskar har "Sova hela natten-kurat" båda sina barn med framgång är det något vi haft i bakhuvudet hela tiden (även som barnvakter är det fantastiskt med barn man bara lägger, och ramsar, och så somnar de!). Och nu när han blev fyra månader och inget förbättring verkade finnas i sikte så bestämde vi oss för att köra. Jag är ändå hemma och är sjuk, så då kan jag lika gärna ta en jättesömnlös natt som en ganska sömnlös natt liksom... Då jag är den som har minst risk att "trilla dit" (främst kanske på bristen på mjölk...) tar jag första natten. Så här är jag nu, i vargtimmen, och jag måste säga att det funkar rätt så bra. Buffandet lugnar honom effektivt, och redan nu känns det som att även ramsan tar skruv (för mer info kolla in http://www.annawahlgren.com). Nu första natten har han vaknat ungefär varannan timme, men HAN SOMNAR OM, utan att ammas, på egen hand! Jag tror att det här kommer att gå vägen!

Det finns mycket kritik mot både Anna Wahlgren och Sova Hela Natten, och kritik är ju alltid bra. I alla fall om man är insatt i det man kritiserar. Jag är inte så insatt i hennes övriga åsikter, utan egentligen bara i SHN, så henne som person kan jag inte uttala mig om. Men jag tror på hennes metod! Den ska INTE förväxlas med femminutersmetoden. Det är INTE, som många tror, en metod i vilken man förhåller sig kall till barnet och lämnar det ensam i sin frustration. Men man tröstar det i handling, och sedan i ord (ramsan) i sängen. Man plockar inte upp det, för sängen är inte farlig, sängen är en trygg plats, och vi skyddar dig så du kan sova tryggt. Sen kan det säkert finnas föräldrar som är osäkra och inte vågar lita på sig själva eller lyssna på sitt barn, och som därför följer metoden "slaviskt" men med motstridiga känslor. Allt kan gå fel. Men om detta nya sätt att lugna och trösta Elvin på nätterna hjälper honom att sova hela nätterna och somna om på egen hand, då är i alla fall jag ett fan. Om någon skulle ha några frågor är det bara att ställa dem...

Nu ska jag vila en stund, tills nästa omgång... Snart är det morgon! Kram



 

Caesar förbereder sig på kurnatt.

Idag var det dags för det första besöket på BVC. Det var en spännande upplevelse... Som förmildrande omständighet var sköterskan vi träffade inte ordinarie bvc-tant utan en ”vanlig” sjuksköterska. Men även en distriktssköterska borde ju kunna läsa innantill i en journal tycker man.

Det började med att när hon förstått vem Eva var och hälsat på henne så var hon klar med hälsningsceremonin. Så jag fick själv sticka fram handen, troligtvis rätt så demonstrativt. När vi kommit in i undersökningsrummet, jag med Elvin i famnen, kom dagens citat: ”Vad bra att du har hjälp med dig!”. ”Eh nej, det här är min fru och Elvins andra mamma”. Efter det hade vi en ganska nervös sköterska att göra med. Egentligen var det väl inte så farligt, och ett oskyldigt misstag. Men jag var nog ganska defensiv från början, och det stod i sån kontrast till den fantastiska personalen på förlossningen och BB som aldrig ens lyfte ett ögonbryn, och än mindre blev stressade eller nervösa.

Men det värsta var egentligen sen, när hon skulle skriva ner lite uppgifter och kom till fadern. ”Finns det... eller...?” Ja, det är ju jag då. Det finns ingen pappa. Det finns en donator. Och jag.”

Jag vet att det finns andra sätt att lösa det, att det kan finnas en pappa fast det också finns två mammor. Men jag tyckte ändå att det var jobbigt. Det är ju som sagt på många sätt positivt, att det är första gången vi möter en sån reaktion i sjukvården. Men det var lite som att hon kom och tafsade på mitt barn. Han ligger ju här på min arm (som för övrigt har börjat sova rätt hårt ;), trygg och nöjd och sover. Han är mitt barn. Ingen kan ta honom ifrån mig.

Jag önskar att även primärvården hade gått den där genuskursen. Och att vår riktiga BVC-sköterska är bättre.

Något jättepositivt med dagen och förstås huvudsaken är att Elvin mår fint! Han är 500 gram tyngre än när han skrevs ut från BB, 1 cm längre och 1 cm större runt huvudet. Så han gör precis som han ska! :) Snart är det dags för storlek 56 - heja Elvin!

Du är söt! :) jag har värkar som är ganska regelbundna.. :D.

Så löd sms:et jag fick på midsommaraftons morgon, som svar på mitt godmorgon-sms. Liksom de närmaste veckorna hade Eva sovit på soffan på grund av elak halsbränna. Och där hade hon legat i tre timmar och värkat på egen hand! Typiskt min fru! :P Det kändes inte helt korrekt, eftersom det inte var jag som hade ont, men jag blev väldigt glad och förhoppningsfull, och liksom skuttade runt på små moln hela morgonen.

Det var en konstig midsommarafton! Dagen bara rann iväg i ett töcken av 4-10-minuterintervaller... Det var en fantastisk känsla att det äntligen var på riktigt. Allt som vi förberett oss för, det var nu det gällde. Jag är så otroligt glad att vi gjort profylaxen. Även om vi inte tränat slaviskt så var vi förberedda, och visste båda vad vi skulle göra för att göra det så bra som möjligt. Jag märkte rätt fort vad av de olika sakerna som funkade för Eva – massage av ländryggen! – och när värkarna blev mer intensiva att hon fick luta sig mot mig. Så blev klockan halv sex, och värkarna tog i allt mer. ”Senast klockan sex ringer vi om det fortsätter så här” fick jag utlovat, och halv sju slog jag numret till förlossningen, tryckte på ring upp och satte mobilen intill Evas öra. Envetna kvinna! Självklart var vi hjärtligt välkomna.

”Vilken föderska!” utropade barnmorskan som tog emot oss och konstaterade att hon var 6 centimeter öppen. Och under hela det här märkliga dygnet var jag mer än lovligt stolt över min starka, fantastiska fru. Hon var helt otrolig! Och det som var så fantastiskt var att vi verkligen var ett team genom hela processen. Jag kunde hjälpa, leda och coacha henne, och jag kände att hon kände sig trygg med mig och att jag hela tiden var där. Många partners säger ju att det är frustrerande att stå vid sidan om, för att de ser sin kvinna lida och känner sig maktlösa. Men jag kände faktiskt inte så en enda gång. Hemskt att se henne när det var som svårast, absolut, men jag kände mig aldrig maktlös. För jag visste att allt jag gjorde, gjorde skillnad.

När krystvärkarna satte igång blev jag ganska tagen på sängen. Jag väntade nog lite på att det först skulle komma ett besked om att hon var tio cm öppen, men plötsligt när jag masserade henne började hon vifta bort mina händer och värjde sig för att det gjorde ont. Och så började hon bröla! :) Då insåg jag vad som höll på att hända och kastade mig på larmet. När bm (äntligen!) kom var Eva lååångt in i lustgasdimman. xD Och sen var det bara att köra! Det var nu MITT verkliga arbete började. Även om jag tidigare stöttat och underlättat så blev min roll nu mycket tydligare. För det var nu hon hade kunnat råka i panik. Men allt vi tränat på fungerade. Jag påminde och hon lyssnade. Hon tappade fotfästet och jag pushade. Det var vi. Tillsammans. Vid ett tillfälle, när det var snitt och krystningar och en annan barnmorska som hävde sig över magen, då kände jag paniken komma vällande. Men då gjorde jag en Lost-Jack, lät vågorna komma i fem sekunder, och sen var jag på banan igen. Och plötsligt var han där. Vårt vackra, underbara barn på Evas bröst. Och livet blev plötsligt något annat.

Jag vill ge en eloge till den underbara personalen, som visade oss, och mig, stor respekt. Särskilt barnmorskan Lena som kom vid skiftbytet på kvällen var bäst! Hon kom in regelbundet och tittade till oss, ställde lite frågor och kom med förslag, men hela tiden kände jag att hon respekterade oss som ett team och att hon tog tillvara mig som en resurs. Och under krystvärkarna kändes det nästan som att bm samarbetade mer med mig än med Eva, eftersom allt hon sa var tvunget att gå via mig för att landa. Jag känner mig nästan rädd för att skriva något sådant, men det är ju inte så att jag vill ta ifrån Eva något av hennes otroliga del av arbetet. Förmätet liksom. Det var bara så stort att få känna hur viktig även min del var.

Jag bevarar den här upplevelsen i mitt hjärta som en stor, skimrande diamant. Eva och jag har upplevt något fantastiskt tillsammans. Stort, svårt, omvälvande och alldeles, alldeles underbart. Plötsligt är alla förlossningsprogram på TV helt oviktiga. Jag vill inte se. Jag vill bara bevara minnet och känslan av vår egen.

Nu sitter jag här och känner hans lilla mage höjas och sänkas mot min. Tänk att också jag fick uppleva en sådan kärlek.



//Hanna