Cum Grano Salis

Nej, det bidde inte bättre. Under hela onsdagen hade Elvin fortsatt feber och sov mest på oss, men han åt ändå även om det var mindre än vanligt. Sigrid och Oskar hade kommit på tisdagen, och efter lunchtid på onsdagen kom Karin och Martin upp från Göteborg. Vi var på sista Harry Potterfilmen på eftermiddagen, och åt middag på kvällen. Senare på kvällen började Elvin bli mer gnällig, för att sen börja gny med nästan varje andetag. Andningen verkade också bli mer ansträngd. Så vi tog tempen igen, och plötsligt visade den på 39,7 grader, en hel grad högre än bara ett par timmar tidigare. Vi ringde förstås sjukvårdsupplysningen, och jag hade förstås egentligen hoppats på ett "ingen fara, avvakta och se om det blir värre". Men så blev det ju inte. De förvarade akuten att vi var på väg, och vi fick komma in nästan direkt. Eftersom hans feber var så hög och han inte hade andra symtom tyckte läkaren att det tydde på en bakteriell infektion och ville lägga in honom med antibiotika. Och STICKANDET började... :( Förutom att ta prover ville de också sätta en slang, och provade först två gånger på ena handryggen, sen tre gånger på den andra och till slut i huvudet. Inget funkade. Så sjuksköterskan som stack bestämde sig för att det var bättre att någon annan provade. Så vi fick gå till barnavdelningen, och där lyckades ÄNTLIGEN sköterskan sätta en slang i armvecket.

Vi fick plats på en sal, men bara en säng, och hade en hemsk natt. Oro förstås, nya kontroller och en medtagen bäbis. Och ett barn i sängen bredvid som blev jätterädd och förtvivlad varje gång Elvin lät, och en pappa som inte brydde sig utan lugnt sov vidare. Väldigt frustrerande. Personalen insåg till slut på morgonen att det inte fungerade och flyttade på dem, och så fick jag (Hanna) ta över den sängen, skönt.

Sen har timmarna flutit ihop. Vägningar, mediciner, dropp, kontroller och en massa (varav många misslyckade) provtagningar. För att kolla efter hjärnhinneinflammation ville de igår ta prov i ryggmärgsvätskan, så först stack en läkare två gånger och sen en annan tre gånger, men ingen av dem lyckades. Elvin fck morfin, men var ändå ledsen och verkade ha ont. Ännu mer frustrerande! Det värsta är förstås att se honom lida utan att kunna hjälpa honom eller förklara något. Och att den vanliga Elvin är borta, han bara sover, gnäller eller gråter :(

Men nu känns det i alla fall som att det håller på att vända. Idag på morgonen, åtta timmar efter förra Alvedonen hade han bara 38,6 grader, och det känns som att han är lite mera med. Han skriker lite mer också, vilket kanske är ett bra tecken, men vår nya rumskompis, en 15-årig mopedist som krockat med en traktor är inte lika nöjd ;)

Så nu ägnar vi oss mest åt att VÄNTA. Vänta på att han blir märkbart bättre. Vänta på att få åka hem! Det har varit väldigt skönt att vara här och veta att de har koll, men nu bara längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. Och framför allt att HAN ska bli som vanligt igen! För några dagar sedan skämtade jag om att jag hade uppmärksamhetsabstinens och att vi var tvungna att göra något nytt drastiskt som vi kunde lägga ut på Facebook. Det var INTE detta jag menade... :(

Det har varit väldigt skönt att vi hade de rutinerade föräldrarna (och tyvärr sjukhusbesökarna :'( ) Sigrid och Oskar hos oss de första dagarna, och stöd av familj i mobilen (som vi smusslar med eftersom man larvigt nog inte får ha den på avdelningen. Vad kan hända liksom?...;) Älskar er! ♥

Tyvärr får vi inte stanna båda två i natt, vilket känns lite jobbigt. Så vi hoppas att det blir sista natten! Pliisch, pliisch, låt Elvin vara pigg och kry imorgon ♥



En utmattad Elvin vilar hos mamma Eva.



Kram

Stackars liten :( Bara 2 ½ veckor och redan sjuk. Han har varit gnällig idag, och vi tänkte att det var magen, men så kändes han varm ikväll så vi tog tempen. 38,8 grader :( Vissa gånger är det ännu skönare än andra att ha en syster på besök som är blivande sjuksköterska och tvåbarnsmor. Och tvåbarnsfadern är väldigt bra han också förstås, lugna som filbunkar båda två ♥ Nu har han fått en paracetamol-supp som vi hoppas han kan sova på i natt. Tänk vad man kan bli orolig för lite feber. Stackars, stackars liten ♥♥♥

Idag var det dags för det första besöket på BVC. Det var en spännande upplevelse... Som förmildrande omständighet var sköterskan vi träffade inte ordinarie bvc-tant utan en ”vanlig” sjuksköterska. Men även en distriktssköterska borde ju kunna läsa innantill i en journal tycker man.

Det började med att när hon förstått vem Eva var och hälsat på henne så var hon klar med hälsningsceremonin. Så jag fick själv sticka fram handen, troligtvis rätt så demonstrativt. När vi kommit in i undersökningsrummet, jag med Elvin i famnen, kom dagens citat: ”Vad bra att du har hjälp med dig!”. ”Eh nej, det här är min fru och Elvins andra mamma”. Efter det hade vi en ganska nervös sköterska att göra med. Egentligen var det väl inte så farligt, och ett oskyldigt misstag. Men jag var nog ganska defensiv från början, och det stod i sån kontrast till den fantastiska personalen på förlossningen och BB som aldrig ens lyfte ett ögonbryn, och än mindre blev stressade eller nervösa.

Men det värsta var egentligen sen, när hon skulle skriva ner lite uppgifter och kom till fadern. ”Finns det... eller...?” Ja, det är ju jag då. Det finns ingen pappa. Det finns en donator. Och jag.”

Jag vet att det finns andra sätt att lösa det, att det kan finnas en pappa fast det också finns två mammor. Men jag tyckte ändå att det var jobbigt. Det är ju som sagt på många sätt positivt, att det är första gången vi möter en sån reaktion i sjukvården. Men det var lite som att hon kom och tafsade på mitt barn. Han ligger ju här på min arm (som för övrigt har börjat sova rätt hårt ;), trygg och nöjd och sover. Han är mitt barn. Ingen kan ta honom ifrån mig.

Jag önskar att även primärvården hade gått den där genuskursen. Och att vår riktiga BVC-sköterska är bättre.

Något jättepositivt med dagen och förstås huvudsaken är att Elvin mår fint! Han är 500 gram tyngre än när han skrevs ut från BB, 1 cm längre och 1 cm större runt huvudet. Så han gör precis som han ska! :) Snart är det dags för storlek 56 - heja Elvin!

Du är söt! :) jag har värkar som är ganska regelbundna.. :D.

Så löd sms:et jag fick på midsommaraftons morgon, som svar på mitt godmorgon-sms. Liksom de närmaste veckorna hade Eva sovit på soffan på grund av elak halsbränna. Och där hade hon legat i tre timmar och värkat på egen hand! Typiskt min fru! :P Det kändes inte helt korrekt, eftersom det inte var jag som hade ont, men jag blev väldigt glad och förhoppningsfull, och liksom skuttade runt på små moln hela morgonen.

Det var en konstig midsommarafton! Dagen bara rann iväg i ett töcken av 4-10-minuterintervaller... Det var en fantastisk känsla att det äntligen var på riktigt. Allt som vi förberett oss för, det var nu det gällde. Jag är så otroligt glad att vi gjort profylaxen. Även om vi inte tränat slaviskt så var vi förberedda, och visste båda vad vi skulle göra för att göra det så bra som möjligt. Jag märkte rätt fort vad av de olika sakerna som funkade för Eva – massage av ländryggen! – och när värkarna blev mer intensiva att hon fick luta sig mot mig. Så blev klockan halv sex, och värkarna tog i allt mer. ”Senast klockan sex ringer vi om det fortsätter så här” fick jag utlovat, och halv sju slog jag numret till förlossningen, tryckte på ring upp och satte mobilen intill Evas öra. Envetna kvinna! Självklart var vi hjärtligt välkomna.

”Vilken föderska!” utropade barnmorskan som tog emot oss och konstaterade att hon var 6 centimeter öppen. Och under hela det här märkliga dygnet var jag mer än lovligt stolt över min starka, fantastiska fru. Hon var helt otrolig! Och det som var så fantastiskt var att vi verkligen var ett team genom hela processen. Jag kunde hjälpa, leda och coacha henne, och jag kände att hon kände sig trygg med mig och att jag hela tiden var där. Många partners säger ju att det är frustrerande att stå vid sidan om, för att de ser sin kvinna lida och känner sig maktlösa. Men jag kände faktiskt inte så en enda gång. Hemskt att se henne när det var som svårast, absolut, men jag kände mig aldrig maktlös. För jag visste att allt jag gjorde, gjorde skillnad.

När krystvärkarna satte igång blev jag ganska tagen på sängen. Jag väntade nog lite på att det först skulle komma ett besked om att hon var tio cm öppen, men plötsligt när jag masserade henne började hon vifta bort mina händer och värjde sig för att det gjorde ont. Och så började hon bröla! :) Då insåg jag vad som höll på att hända och kastade mig på larmet. När bm (äntligen!) kom var Eva lååångt in i lustgasdimman. xD Och sen var det bara att köra! Det var nu MITT verkliga arbete började. Även om jag tidigare stöttat och underlättat så blev min roll nu mycket tydligare. För det var nu hon hade kunnat råka i panik. Men allt vi tränat på fungerade. Jag påminde och hon lyssnade. Hon tappade fotfästet och jag pushade. Det var vi. Tillsammans. Vid ett tillfälle, när det var snitt och krystningar och en annan barnmorska som hävde sig över magen, då kände jag paniken komma vällande. Men då gjorde jag en Lost-Jack, lät vågorna komma i fem sekunder, och sen var jag på banan igen. Och plötsligt var han där. Vårt vackra, underbara barn på Evas bröst. Och livet blev plötsligt något annat.

Jag vill ge en eloge till den underbara personalen, som visade oss, och mig, stor respekt. Särskilt barnmorskan Lena som kom vid skiftbytet på kvällen var bäst! Hon kom in regelbundet och tittade till oss, ställde lite frågor och kom med förslag, men hela tiden kände jag att hon respekterade oss som ett team och att hon tog tillvara mig som en resurs. Och under krystvärkarna kändes det nästan som att bm samarbetade mer med mig än med Eva, eftersom allt hon sa var tvunget att gå via mig för att landa. Jag känner mig nästan rädd för att skriva något sådant, men det är ju inte så att jag vill ta ifrån Eva något av hennes otroliga del av arbetet. Förmätet liksom. Det var bara så stort att få känna hur viktig även min del var.

Jag bevarar den här upplevelsen i mitt hjärta som en stor, skimrande diamant. Eva och jag har upplevt något fantastiskt tillsammans. Stort, svårt, omvälvande och alldeles, alldeles underbart. Plötsligt är alla förlossningsprogram på TV helt oviktiga. Jag vill inte se. Jag vill bara bevara minnet och känslan av vår egen.

Nu sitter jag här och känner hans lilla mage höjas och sänkas mot min. Tänk att också jag fick uppleva en sådan kärlek.



//Hanna

Elvin föddes på midsommardagens morgon klockan 03.30. Jag gick alltså över tiden 3½ timme.. :) Allt började med att värkarna satte igång vid femtiden på midsommaraftons morgon. Jag hade haft förvärkar under torsdagen men de kom oregelbundet, avstannade och kom tillbaka. På fredagsmorgonen märktes dock en tydlig skillnad, de kom med mer regelbundenhet, mellan 5-10 minuters mellanrum. Förmodligen tätare, eftersom jag hade svårt att riktigt avgöra när de började och jag, min vana trogen, ville inte överdriva.. :P

Vid halv elvatiden ringde vi in till förlossningen för att höra hur vi skulle gå vidare och hon trodde absolut det var på gång och att vi skulle höra av oss igen längre fram på dagen när det var 3-4 värkar/10 minuter alternativt när värkarna blev för jobbiga för mig att hantera hemma. Jag tyckte dock att värkarna var helt hanterbara, andades igenom dem medan vi firade lite midsommar hemma hos Majsan och Peter.



Först när klockan var fem-sex på kvällen blev värkarna starkare så jag var tvungen att hålla fokus för att andas igenom dem. De kom också oftare, men enligt min räkning ännu inte 3-4 /10 min. Jag tyckte också att de fortfarande var hanterbara, även om det såklart var jobbigt och gjorde ont. Hanna tvingade mig dock mer eller mindre att ringa in till förlossningen igen. Och jag fick tvinga mig själv att säga de magiska orden, ”Det börjar bli jobbigt”. Självklart fick vi komma in direkt. Och självklart är jag jättefånig. Jag var helt säker på att jag skulle vara öppen 1-2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Jag var öppen sex.



Så vi fick ett rum direkt. Klockan var då åtta på kvällen. Den barnmorskan kunde också se på CTG kurvan att jag inte kände av värken, det vill säga, jag började inte andas förän ett bit in, vilket betyder att min klockning egentligen inte stämde och att värkarna egentligen kom tätare och varade längre än jag trodde.. Men trots att det gjorde ont, kändes det fortfarande som att jag kunde hantera värkarna. Mycket med hjälp av väl inövad andning, massage, bad och mycket god coachning av Hanna :).



Iallafall, framåt midnatt var jag öppen 9 cm. Det var egentligen då som värkarna började kännas riktigt jobbiga. Jag började också må illa och kräktes några gånger, vilket gjorde att det var svårare att hålla fokus på andningen. Jag prövade då lustgas, vilket tog toppen av värken vilket var väldigt skönt. :) Jag somnade till och med mellan värkarna, vilket var välbehövligt eftersom jag sovit extremt lite de senaste dygnen.

Halv två ungefär kom första krystvärken. Jättesjuk känsla. Det var som att min kropp gjorde saker på eget bevåg, det var liksom bara att hänga med. Första krystvärken fick jag dock lite halvpanik och råkade nog överdosera lustgasen lite.. :) Världen blev då helt vit och allt snurrade runt. Fick också för mig att han då föddes, vilket blev jobbigt att inse att så inte var fallet, när jag återkom till jorden. Krystvärkarna var den jobbiga delen, helt klart. Tiden och omvärdlen som ett enda töcken för mig. Det enda jag uppfattade var Hannas röst. Jag hörde inte ett ord av vad barnmorskan sa, utan Hanna fick hela tiden återupprepa det. Jag minns fragment av saker som hände och sades, men det mesta efter att Hanna återberättat det. Det jobbigaste var nog att jag var så fruktansvärt trött och dränerad på energi. Och barnmorskan ville hela tiden att jag skulle byta ställning, vilket var en oerhörd kamp varje gång. Efter två timmars krystvärkar, ett klipp och en annan barnmorska som hängde på magen och tryckte ut honom, föddes Elvin. Klockan var halv fyra och solen höll på att gå upp utanför fönstret. Och han var stor, 4340 g, 51 cm och med ett huvudomfång på 37 cm. Det var mycket därför han tog sådan tid på sig att komma ut.

Sen började den roliga biten. Den som verkligen gjorde ont. Att bli sydd. Jag grät och skakade i två timmar. Mycket också på grund av att Elvin nu äntligen låg på min mage samt att jag var så fruktansvärt trött. Alltsammans var oerhört omtumlande.



Jag måste säga att Hanna var oerhört viktig för mig under hela förlossningen. Hon fanns verkligen vid min sida hela tiden. Vi hade verkligen förberett oss innan, så hon visste precis hur jag ville ha det, utan att jag behövde säga ett ord. Vi andades tillsammans, hon masserade och hjälpte mig med avslappning. Hon hjälpte mig hitta tillbaka till andningen när jag tappade den, hon guidade, stöttade och uppmuntrade mig hela vägen. Jag hade aldrig klarat förlossningen som jag gjorde om hon inte hade funnits där. Det känns som om vi har en gemensam erfarenhet som skapat ännu starkare band mellan oss. Vi delar den största händelsen i livet – födelsen av vår son.

Vid åttatiden på morgonen åkte vi upp till BB-Eva (eftervårdsavdelning). Vi trodde mer eller mindre att vi skulle vara där över dagen, möjligtvis till nästa dag, men fick snabbt till oss att vi ”skulle” vara kvar i tre dygn. Eftersom vi är de vi är, det vill säga ”vi klarar oss bäst själva” , accepterde vi efter en stund att vara kvar till iallafall till morgondagen. Lördagen var dock väldigt omtumlande, vi var båda helt slut, vi hade en bebis att lära känna, amningen skulle komma igång etc etc. Under eftermiddagen tog vi oss därför i kragen och valde att acceptera det som ett erbjudande att vara kvar och bli lite ompysslade. Och det var ett bra beslut. På söndagen tog vi oss utanför vårt rum och occuperade tv-soffan hela dagen. Amningen fungerade utan problem och vi lärde känna honom mer och mer. Det var oerhört skönt att få en sådan dag innan vi åkte hem. Måndagen blev fylld med undersökningar, men alla var utan anmärkning: Pox, Pku-prov, hörselprov, ultraljud av höfterna och läkarundersökningen. Elvin var oerhört trött efter detta och så även vi.

Även om förlossningen var tuff så kan jag se tillbaka på dessa dagar med glädje, stolthet, lycka och kärlek. Att få Elvin är det största som någonsin hänt mig, som hänt oss. Ibland när jag tittar på honom så tror jag tror att mitt hjärta ska brista. Jag är så oerhört glad och stolt över min lilla familj.