Cum Grano Salis

Elvin föddes på midsommardagens morgon klockan 03.30. Jag gick alltså över tiden 3½ timme.. :) Allt började med att värkarna satte igång vid femtiden på midsommaraftons morgon. Jag hade haft förvärkar under torsdagen men de kom oregelbundet, avstannade och kom tillbaka. På fredagsmorgonen märktes dock en tydlig skillnad, de kom med mer regelbundenhet, mellan 5-10 minuters mellanrum. Förmodligen tätare, eftersom jag hade svårt att riktigt avgöra när de började och jag, min vana trogen, ville inte överdriva.. :P

Vid halv elvatiden ringde vi in till förlossningen för att höra hur vi skulle gå vidare och hon trodde absolut det var på gång och att vi skulle höra av oss igen längre fram på dagen när det var 3-4 värkar/10 minuter alternativt när värkarna blev för jobbiga för mig att hantera hemma. Jag tyckte dock att värkarna var helt hanterbara, andades igenom dem medan vi firade lite midsommar hemma hos Majsan och Peter.



Först när klockan var fem-sex på kvällen blev värkarna starkare så jag var tvungen att hålla fokus för att andas igenom dem. De kom också oftare, men enligt min räkning ännu inte 3-4 /10 min. Jag tyckte också att de fortfarande var hanterbara, även om det såklart var jobbigt och gjorde ont. Hanna tvingade mig dock mer eller mindre att ringa in till förlossningen igen. Och jag fick tvinga mig själv att säga de magiska orden, ”Det börjar bli jobbigt”. Självklart fick vi komma in direkt. Och självklart är jag jättefånig. Jag var helt säker på att jag skulle vara öppen 1-2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Jag var öppen sex.



Så vi fick ett rum direkt. Klockan var då åtta på kvällen. Den barnmorskan kunde också se på CTG kurvan att jag inte kände av värken, det vill säga, jag började inte andas förän ett bit in, vilket betyder att min klockning egentligen inte stämde och att värkarna egentligen kom tätare och varade längre än jag trodde.. Men trots att det gjorde ont, kändes det fortfarande som att jag kunde hantera värkarna. Mycket med hjälp av väl inövad andning, massage, bad och mycket god coachning av Hanna :).



Iallafall, framåt midnatt var jag öppen 9 cm. Det var egentligen då som värkarna började kännas riktigt jobbiga. Jag började också må illa och kräktes några gånger, vilket gjorde att det var svårare att hålla fokus på andningen. Jag prövade då lustgas, vilket tog toppen av värken vilket var väldigt skönt. :) Jag somnade till och med mellan värkarna, vilket var välbehövligt eftersom jag sovit extremt lite de senaste dygnen.

Halv två ungefär kom första krystvärken. Jättesjuk känsla. Det var som att min kropp gjorde saker på eget bevåg, det var liksom bara att hänga med. Första krystvärken fick jag dock lite halvpanik och råkade nog överdosera lustgasen lite.. :) Världen blev då helt vit och allt snurrade runt. Fick också för mig att han då föddes, vilket blev jobbigt att inse att så inte var fallet, när jag återkom till jorden. Krystvärkarna var den jobbiga delen, helt klart. Tiden och omvärdlen som ett enda töcken för mig. Det enda jag uppfattade var Hannas röst. Jag hörde inte ett ord av vad barnmorskan sa, utan Hanna fick hela tiden återupprepa det. Jag minns fragment av saker som hände och sades, men det mesta efter att Hanna återberättat det. Det jobbigaste var nog att jag var så fruktansvärt trött och dränerad på energi. Och barnmorskan ville hela tiden att jag skulle byta ställning, vilket var en oerhörd kamp varje gång. Efter två timmars krystvärkar, ett klipp och en annan barnmorska som hängde på magen och tryckte ut honom, föddes Elvin. Klockan var halv fyra och solen höll på att gå upp utanför fönstret. Och han var stor, 4340 g, 51 cm och med ett huvudomfång på 37 cm. Det var mycket därför han tog sådan tid på sig att komma ut.

Sen började den roliga biten. Den som verkligen gjorde ont. Att bli sydd. Jag grät och skakade i två timmar. Mycket också på grund av att Elvin nu äntligen låg på min mage samt att jag var så fruktansvärt trött. Alltsammans var oerhört omtumlande.



Jag måste säga att Hanna var oerhört viktig för mig under hela förlossningen. Hon fanns verkligen vid min sida hela tiden. Vi hade verkligen förberett oss innan, så hon visste precis hur jag ville ha det, utan att jag behövde säga ett ord. Vi andades tillsammans, hon masserade och hjälpte mig med avslappning. Hon hjälpte mig hitta tillbaka till andningen när jag tappade den, hon guidade, stöttade och uppmuntrade mig hela vägen. Jag hade aldrig klarat förlossningen som jag gjorde om hon inte hade funnits där. Det känns som om vi har en gemensam erfarenhet som skapat ännu starkare band mellan oss. Vi delar den största händelsen i livet – födelsen av vår son.

Vid åttatiden på morgonen åkte vi upp till BB-Eva (eftervårdsavdelning). Vi trodde mer eller mindre att vi skulle vara där över dagen, möjligtvis till nästa dag, men fick snabbt till oss att vi ”skulle” vara kvar i tre dygn. Eftersom vi är de vi är, det vill säga ”vi klarar oss bäst själva” , accepterde vi efter en stund att vara kvar till iallafall till morgondagen. Lördagen var dock väldigt omtumlande, vi var båda helt slut, vi hade en bebis att lära känna, amningen skulle komma igång etc etc. Under eftermiddagen tog vi oss därför i kragen och valde att acceptera det som ett erbjudande att vara kvar och bli lite ompysslade. Och det var ett bra beslut. På söndagen tog vi oss utanför vårt rum och occuperade tv-soffan hela dagen. Amningen fungerade utan problem och vi lärde känna honom mer och mer. Det var oerhört skönt att få en sådan dag innan vi åkte hem. Måndagen blev fylld med undersökningar, men alla var utan anmärkning: Pox, Pku-prov, hörselprov, ultraljud av höfterna och läkarundersökningen. Elvin var oerhört trött efter detta och så även vi.

Även om förlossningen var tuff så kan jag se tillbaka på dessa dagar med glädje, stolthet, lycka och kärlek. Att få Elvin är det största som någonsin hänt mig, som hänt oss. Ibland när jag tittar på honom så tror jag tror att mitt hjärta ska brista. Jag är så oerhört glad och stolt över min lilla familj.