Cum Grano Salis

Elvin föddes på midsommardagens morgon klockan 03.30. Jag gick alltså över tiden 3½ timme.. :) Allt började med att värkarna satte igång vid femtiden på midsommaraftons morgon. Jag hade haft förvärkar under torsdagen men de kom oregelbundet, avstannade och kom tillbaka. På fredagsmorgonen märktes dock en tydlig skillnad, de kom med mer regelbundenhet, mellan 5-10 minuters mellanrum. Förmodligen tätare, eftersom jag hade svårt att riktigt avgöra när de började och jag, min vana trogen, ville inte överdriva.. :P

Vid halv elvatiden ringde vi in till förlossningen för att höra hur vi skulle gå vidare och hon trodde absolut det var på gång och att vi skulle höra av oss igen längre fram på dagen när det var 3-4 värkar/10 minuter alternativt när värkarna blev för jobbiga för mig att hantera hemma. Jag tyckte dock att värkarna var helt hanterbara, andades igenom dem medan vi firade lite midsommar hemma hos Majsan och Peter.



Först när klockan var fem-sex på kvällen blev värkarna starkare så jag var tvungen att hålla fokus för att andas igenom dem. De kom också oftare, men enligt min räkning ännu inte 3-4 /10 min. Jag tyckte också att de fortfarande var hanterbara, även om det såklart var jobbigt och gjorde ont. Hanna tvingade mig dock mer eller mindre att ringa in till förlossningen igen. Och jag fick tvinga mig själv att säga de magiska orden, ”Det börjar bli jobbigt”. Självklart fick vi komma in direkt. Och självklart är jag jättefånig. Jag var helt säker på att jag skulle vara öppen 1-2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Jag var öppen sex.



Så vi fick ett rum direkt. Klockan var då åtta på kvällen. Den barnmorskan kunde också se på CTG kurvan att jag inte kände av värken, det vill säga, jag började inte andas förän ett bit in, vilket betyder att min klockning egentligen inte stämde och att värkarna egentligen kom tätare och varade längre än jag trodde.. Men trots att det gjorde ont, kändes det fortfarande som att jag kunde hantera värkarna. Mycket med hjälp av väl inövad andning, massage, bad och mycket god coachning av Hanna :).



Iallafall, framåt midnatt var jag öppen 9 cm. Det var egentligen då som värkarna började kännas riktigt jobbiga. Jag började också må illa och kräktes några gånger, vilket gjorde att det var svårare att hålla fokus på andningen. Jag prövade då lustgas, vilket tog toppen av värken vilket var väldigt skönt. :) Jag somnade till och med mellan värkarna, vilket var välbehövligt eftersom jag sovit extremt lite de senaste dygnen.

Halv två ungefär kom första krystvärken. Jättesjuk känsla. Det var som att min kropp gjorde saker på eget bevåg, det var liksom bara att hänga med. Första krystvärken fick jag dock lite halvpanik och råkade nog överdosera lustgasen lite.. :) Världen blev då helt vit och allt snurrade runt. Fick också för mig att han då föddes, vilket blev jobbigt att inse att så inte var fallet, när jag återkom till jorden. Krystvärkarna var den jobbiga delen, helt klart. Tiden och omvärdlen som ett enda töcken för mig. Det enda jag uppfattade var Hannas röst. Jag hörde inte ett ord av vad barnmorskan sa, utan Hanna fick hela tiden återupprepa det. Jag minns fragment av saker som hände och sades, men det mesta efter att Hanna återberättat det. Det jobbigaste var nog att jag var så fruktansvärt trött och dränerad på energi. Och barnmorskan ville hela tiden att jag skulle byta ställning, vilket var en oerhörd kamp varje gång. Efter två timmars krystvärkar, ett klipp och en annan barnmorska som hängde på magen och tryckte ut honom, föddes Elvin. Klockan var halv fyra och solen höll på att gå upp utanför fönstret. Och han var stor, 4340 g, 51 cm och med ett huvudomfång på 37 cm. Det var mycket därför han tog sådan tid på sig att komma ut.

Sen började den roliga biten. Den som verkligen gjorde ont. Att bli sydd. Jag grät och skakade i två timmar. Mycket också på grund av att Elvin nu äntligen låg på min mage samt att jag var så fruktansvärt trött. Alltsammans var oerhört omtumlande.



Jag måste säga att Hanna var oerhört viktig för mig under hela förlossningen. Hon fanns verkligen vid min sida hela tiden. Vi hade verkligen förberett oss innan, så hon visste precis hur jag ville ha det, utan att jag behövde säga ett ord. Vi andades tillsammans, hon masserade och hjälpte mig med avslappning. Hon hjälpte mig hitta tillbaka till andningen när jag tappade den, hon guidade, stöttade och uppmuntrade mig hela vägen. Jag hade aldrig klarat förlossningen som jag gjorde om hon inte hade funnits där. Det känns som om vi har en gemensam erfarenhet som skapat ännu starkare band mellan oss. Vi delar den största händelsen i livet – födelsen av vår son.

Vid åttatiden på morgonen åkte vi upp till BB-Eva (eftervårdsavdelning). Vi trodde mer eller mindre att vi skulle vara där över dagen, möjligtvis till nästa dag, men fick snabbt till oss att vi ”skulle” vara kvar i tre dygn. Eftersom vi är de vi är, det vill säga ”vi klarar oss bäst själva” , accepterde vi efter en stund att vara kvar till iallafall till morgondagen. Lördagen var dock väldigt omtumlande, vi var båda helt slut, vi hade en bebis att lära känna, amningen skulle komma igång etc etc. Under eftermiddagen tog vi oss därför i kragen och valde att acceptera det som ett erbjudande att vara kvar och bli lite ompysslade. Och det var ett bra beslut. På söndagen tog vi oss utanför vårt rum och occuperade tv-soffan hela dagen. Amningen fungerade utan problem och vi lärde känna honom mer och mer. Det var oerhört skönt att få en sådan dag innan vi åkte hem. Måndagen blev fylld med undersökningar, men alla var utan anmärkning: Pox, Pku-prov, hörselprov, ultraljud av höfterna och läkarundersökningen. Elvin var oerhört trött efter detta och så även vi.

Även om förlossningen var tuff så kan jag se tillbaka på dessa dagar med glädje, stolthet, lycka och kärlek. Att få Elvin är det största som någonsin hänt mig, som hänt oss. Ibland när jag tittar på honom så tror jag tror att mitt hjärta ska brista. Jag är så oerhört glad och stolt över min lilla familj.

Sedan vecka 25 någonting har jag ständigt fått höra hur stooor min mage är. Uttalanden som ”Det ser ut som att magen är ute och går med henne” eller ”Nu kan det väl inte handla om mer än dagar” har florerat fritt. Och jag har accepterat det, jag vet att jag legat över kurvan, jag har ”vetat” att han troligen kommer väga över 4 kg.

Därför blev väl oron större häromdagen vid besöket hos barnmorskan, när jag helt. plötsligt. är. för. liten. Jag ligger helt plötsligt under kurvan. Inte mycket, men tillräckligt för att BM skulle reagera. Hon var dock väldigt tydlig med att det enbart var kurvan som inte stämmer, hennes egen bedömning var att det inte är någon fara. Förstod efter att ha googlat lite på kvällen att det var havandeskapsförgiftning hon var orolig för. Men har mycket fostervatten (vilket betyder att moderkakan mår bra), blodtrycket är lågt och alla andra värden var jättebra. Så det är enbart kurvan. Som sagt, hennes oro var inte stor, men tillräckligt för att flytta bak vårt nästa besök en vecka för ytterligare kontroll. Detta är verkligen första gången som det uppstår någon minsta oro under denna graviditet. Allting har hela tiden flutit på, allt har hela tiden varit jättejättebra. Och att det första problem som uppstod var att jag skulle vara för liten. Det är ju nästan ett skämt.

Hon är väldigt söt vår barnmorska, exempelvis så berättade hon att när hon gissar på vilket kön barnet har så brukar hon gissa fel vid ungefär 90 % av tillfällena. Och när hon kom på det, så började hon säga tvärsom det hon gissade. Men då hade hon fel i alla fall. Och på besöket häromdagen gissade hon på att jag inte skulle gå över tiden. Det var en känsla hon hade, men utifrån det hon berättade innan så vet jag inte vad jag ska tro om det! =)

Ikväll blir det Skåne under en långhelg! Hur gott som helst! Kanske något dumt i vecka 37-38, men de har ju förlossningar där med! ;) Och väskan är packad och ska med! =) Och det är väl ändå ganska otroligt att han kommer redan i helgen! Även om det vore roligt.. =)

//E

I över tio år har jag på olika sätt arbetat med svårt sjuka och döende människor. Många människor har avlidit och döden har blivit på något sätt ett naturligt inslag i vardagen. Men ibland så dyker de upp som lämnar spår i mig. Oftast de som dör alltför unga. Dem glömmer jag aldrig. Det är klart att även de äldres bortgång ger avtryck, döden är alltid tung. Men ofta är det en mer naturlig händelse. De har ofta pratat om döden innan. De vet vad som kan hända och att varje dag kan vara deras sista. Det kan ofta vara en sorglig, men ganska fin händelse. Därför var min reaktion oväntad när jag i morse fick reda på att en dam jag träffat ett flertal gånger den senaste tiden somnat in under natten. Visst, hon var gammal. Visst hon var svårt sjuk. Och visst hade hon gett upp. Hon var trött på sjukhus och på alla komplikationer. Men hon längtade hem. Och det gör ont i mig att tänka att hon inte fick dö hemma. Det gör ont i mig att tänka på att hon var tvungen att somna in på detta ställe som hon avskydde så mycket. Det kanske dock var så att hon hade bestämt sig för att det var dags. Eller så är det bara jag som vill tro det för då är det är lättare för mig att hantera! ;-) Vilket fall som helst, så har jag sorg idag!

//E

Om det nu är ett ord så beskriver väl ungefär det som vi känner oss just nu. Kvällarna tillbringas just nu i soffan med Harry Potter. Fast lite får vi ju gjort varje kväll, igår satte vi ihop en garderob till exempel. Och satte upp en lampa i taket. Men det var nog faktiskt! =) Att man blir så trött av att flytta! Det är som om alla saker överallt bara drar energin ur en.. 

En tur till IKEA han vi med under helgen, (Tack Said.. =) ) och då införskaffades en bokhylla, en tavla, en lampa och lite annat smått & gott! Bokhyllan har vi absolut inget behov av, den var enbart i estetiskt syfte. H grävde därför fram en hel hög med undanstoppade böcker för att fylla ut bokhyllan! I högen hittar hon då bland annat Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe! Älskar den boken! Den och .. Och de vita skuggorna i skogen är typ de bästa böckerna jag någonsin läst! Nu för tiden blir inte böcker en "upplevelse" på samma sätt. Jag antar att det är med böcker som med julafton, de blir aldrig igen som de var när man var liten.. =)

Nu blir det "second breakfast!"

Kram E

Igår var vi i kontakt med vår personliga bankman. Per telefon. Vår "personliga" bankman är alltså placerad i Uppsala och den enda kontakt vi har haft med honom och kommer ha är via telefon och fax. Vi har alltså lånat pengar till ett hus utan att ha vare sig satt en fot på banken eller haft ögonkontakt med en bankman. Tydligen går det alldeles utmärkt..? =)

Han informerade också om att vi kommer få ett sk buffertkonto med 5 % ränta. Det innebar att utan bekymmer kan "låna" pengar och betala tillbaka utan att behöva ansöka varje gång. Hur smidigt som helst! Dessutom får jag ett Visa Gold kreditkort med räntefritt för vitvaror! Jätteskönt att ha sådana tryggheter. Helt klart människor som äger hus som har tänkt till i detta läget! =) Me like!

Den stora frågan just nu är vad som vi ska börja med att renovera i huset. Det stora som ska göras är badrummet och ventilationen i huset. Badrummet är roligast, ventilationen kanske något viktigare.. =)  Tanken är ju också att göra en uteplats på framsidan, samt en ny tvättstuga, men det får bli senare projekt. Sen är det ju lite "mindre" saker som omtapetsering, trädgården ska göras om etc. Men det är sådant vi kommer göra själva.

Ibland känns som om vi är i det första "nyförälskade köpa hus-stadiet", när allt arbete känns jätteroligt och innan man inser hur mycket tid och energi allting tar. För allt känns faktiskt jätteroligt! =) Men å andra sidan så har vi ju faktiskt tänkt till, trädgården är liten, det är tegelfasad så vi behöver inte måla så mycket etc. Och de flesta renoveringarna är mest en kostnadsfråga, det jobbigaste vi behöver göra är väl att välja kakel.. =)

Tror jag blivit en liten snobb på äldre dar.. ;-)