Sorg!
I över tio år har jag på olika sätt arbetat med svårt sjuka och döende människor. Många människor har avlidit och döden har blivit på något sätt ett naturligt inslag i vardagen. Men ibland så dyker de upp som lämnar spår i mig. Oftast de som dör alltför unga. Dem glömmer jag aldrig. Det är klart att även de äldres bortgång ger avtryck, döden är alltid tung. Men ofta är det en mer naturlig händelse. De har ofta pratat om döden innan. De vet vad som kan hända och att varje dag kan vara deras sista. Det kan ofta vara en sorglig, men ganska fin händelse. Därför var min reaktion oväntad när jag i morse fick reda på att en dam jag träffat ett flertal gånger den senaste tiden somnat in under natten. Visst, hon var gammal. Visst hon var svårt sjuk. Och visst hade hon gett upp. Hon var trött på sjukhus och på alla komplikationer. Men hon längtade hem. Och det gör ont i mig att tänka att hon inte fick dö hemma. Det gör ont i mig att tänka på att hon var tvungen att somna in på detta ställe som hon avskydde så mycket. Det kanske dock var så att hon hade bestämt sig för att det var dags. Eller så är det bara jag som vill tro det för då är det är lättare för mig att hantera! ;-) Vilket fall som helst, så har jag sorg idag!
//E
<3
Usch vad jobbigt, det är just det jag är så rädd för.. Jobbar man i slutenvården så är det ju klart att man fäster sig extra vid vissa och jag vill inte tänka på hur mycket sorg jag kommer bli tvungen att bearbeta.. Hu!
PS det är bara 2 veckor tills ni kommer! :D
Fast jag lovar, det blir lättare! Känslan går i allafall över snabbare än i början. Man utvecklar nog någon sorts allmän sorg över sjukdomar och döden till slut, där liksom all sorg passar in..
(?) =)
Yes, bara två veckor! =) Vi längtar jättemkt efter er!! Massa kramar!!
