Den första snön!
21 okt kom årets första snö! Väldigt oväntat och väldigt uppskattat!
På jobbet (Hannas) promenerade vi till simskolan på morgonen i solsken. När vi var ombytta och redo att hoppa i bassängen stod plötsligt lyckliga och fascinerade barn och stirrade ut genom de stora fönstren: snön vräkte ner. För flera av den var det inte bara säsongens första snö, utan Den Första Snön. Och den första halkan... :) Lilla F ramlade fyra gånger på raken i sina platta små stövlar (och blev mött av sin mamma efter skolan för att köpa nya skor :) När vi kom ut igen var solen tillbaka och gjorde så gott den kunde för att smälta allt det vita, men det hann bli några snöbollar i alla fall!
På kvällen tog vi en promenad till postlådan för att skicka in en film till Love Film innan den tömde (vi hann precis lagom för att lägga den rakt i säcken), och på hemvägen började det vräka ner igen, flingor stora som dun. Februaris snöångest är nu puts väck! Snö är återigen roligt =) Här kommer lite bildbevis från Hannas halvkassa mobilkamera :)
Blöta och kalla men barnsligt lyckliga värmde vi oss med te och kattmys.
God natt! ♥
På jobbet (Hannas) promenerade vi till simskolan på morgonen i solsken. När vi var ombytta och redo att hoppa i bassängen stod plötsligt lyckliga och fascinerade barn och stirrade ut genom de stora fönstren: snön vräkte ner. För flera av den var det inte bara säsongens första snö, utan Den Första Snön. Och den första halkan... :) Lilla F ramlade fyra gånger på raken i sina platta små stövlar (och blev mött av sin mamma efter skolan för att köpa nya skor :) När vi kom ut igen var solen tillbaka och gjorde så gott den kunde för att smälta allt det vita, men det hann bli några snöbollar i alla fall!
På kvällen tog vi en promenad till postlådan för att skicka in en film till Love Film innan den tömde (vi hann precis lagom för att lägga den rakt i säcken), och på hemvägen började det vräka ner igen, flingor stora som dun. Februaris snöångest är nu puts väck! Snö är återigen roligt =) Här kommer lite bildbevis från Hannas halvkassa mobilkamera :)
Blöta och kalla men barnsligt lyckliga värmde vi oss med te och kattmys.
God natt! ♥
Bara för att han är så söt!
Hej Hej Sixten!
<3 <3 <3
Höstdagar i Arild
Det har varit en härlig hösthelg i Skåne tillsammans med Kajsa och Peter. Sol, kristallklar luft och massa mys.
Vi promenerade till Skäret med Majsan på lördagen medan Peter pluggade.
Tacos på kvällen! :)
På söndagen blev det promenad till Nimis!
Hemma i Uddevalla igen!
Vi promenerade till Skäret med Majsan på lördagen medan Peter pluggade.
Tacos på kvällen! :)
På söndagen blev det promenad till Nimis!
Hemma i Uddevalla igen!
Lycka är..
att fulsjunga GES och Mamma mia med Majsan och Peter i bilen till Skåne!
<3 <3 <3
// E
<3 <3 <3
// E
Nu drar vi söderut
Skåneland i höstskrud, here we come! :)
Livet är orättvist..
Först sitter jag och vältrar mig vår skaffabarnproblematik..
Sedan får jag ett samtal från en kvinna vars sambo, 30 år och småbarnsförälder, fått besked om spridning till buksportkörteln och levern..
Sedan håller jag käften..
Livet är orättvist.. För alla..
//E
Sedan får jag ett samtal från en kvinna vars sambo, 30 år och småbarnsförälder, fått besked om spridning till buksportkörteln och levern..
Sedan håller jag käften..
Livet är orättvist.. För alla..
//E
Roligt
Lite humor på torsdagsmorgonen:
Jag har ont i halsen.
Jag har ont i halsen.
Självrespekt
Kollegan U skickade ett sms på kvällen för att släta över och "kolla så att jag inte tog illa upp" - så som hon alltid gör när hon kastat ur sig saker hon sen inte står för och blir skitstressad för att den för tillfället drabbade ska tycka illa om henne. "Jo, det gjorde jag" svarade jag, och förklarade varför. Svaret tillbaka blev att hon också kämpat med blyghet och att det inte är något fel att vara blyg och att jag är så duktig och kompetent på alla sätt och vis.
Jag har aldrig sagt att det är fel att vara blyg.
Den andra kollegan pratade jag med igår, och förklarade att hon gjort mig väldigt illa. Hon hade en massa bortförklaringar att hon har en förmåga att låta det komma ut en massa saker som blir fel för att hon pratar innan hon hunnit tänka efter, och att hon absoluuut inte menat något illa. Och sen sa hon precis de mest sårande sakerna en gång till. Jag blev inte ledsen, bara trött.
De fattar helt enkelt ingenting. Men jag har i alla fall haft respekt för mig själv och markerat att de inte kan trampa på mig. Och jag antar att det är allt jag kan göra.
Nu är det bara en liten fredag kvar, och i eftermiddag drar vi till mamma och finaste familjen Ekendahl i Karlstad! :)
//H
Jag har aldrig sagt att det är fel att vara blyg.
Den andra kollegan pratade jag med igår, och förklarade att hon gjort mig väldigt illa. Hon hade en massa bortförklaringar att hon har en förmåga att låta det komma ut en massa saker som blir fel för att hon pratar innan hon hunnit tänka efter, och att hon absoluuut inte menat något illa. Och sen sa hon precis de mest sårande sakerna en gång till. Jag blev inte ledsen, bara trött.
De fattar helt enkelt ingenting. Men jag har i alla fall haft respekt för mig själv och markerat att de inte kan trampa på mig. Och jag antar att det är allt jag kan göra.
Nu är det bara en liten fredag kvar, och i eftermiddag drar vi till mamma och finaste familjen Ekendahl i Karlstad! :)
//H
Blyg men inte svag
I augusti när vi hade våra "uppstartsdagar" med jobbet hade vi till uppgift att diskutera olika förhållningssätt vi ville ha i vårt arbetslag. Vi kom fram till lite olika saker, bland annat att vi ska uppmuntra varandra, våga visa oss svaga och våga be om hjälp. I eftermiddag på APT skulle vi fortsätta att diskutera det vi pratat om i augusti. När vi kom till punkten att "våga vara svaga" började min kollega U säga att hon tyckte jag öppnat mig mycket mer än tidigare, att jag har så hög integritet och att jag tidigare inte släppte in någon. Jag sade då att ja, jag har hög integritet (vilket för mig är något positivt), och att det kan ta mig nästan ett år att verkligen komma in i en ny arbetsgrupp (har nu jobbat där i snart två år).
Då spinner kollegan C verkligen loss. Ja det stämmer, menar hon, för det det var först i våras hon började förstå om jag var fisk eller fågel (till saken hör att vi arbetat tillsammans i två månader nu, även om vi förut satt med på samma spårmöten). När jag frågade hur hon menade svarade hon bara att, "ja, hur du är. Tidigare var det nästan som att jag inte fick ett svar av dig. Du var så svår att läsa att jag kände obehag, och undrade om det var mitt fel, eller om du var så mot alla. Tidigare såg jag dig alltid likadan (gjorde en gest som liknade nån sorts staty), och det var jobbigt för mig."
Jag, som började känna mig varmare och varmare om kinderna, och kallare och kallare om bröstet, påpekade att jag hört kollegor säga typ att "vi på den här skolan, vi är så bra på att ta hand om nya", men sa att jag inte nödvändigtvis tyckte att det var sant. När jag började var det nämligen knappt någon som ställde några frågor eller visade större intresse av vem jag egentligen var. Då säger tanten: Nej, jag ska säga dig att jag vågade faktiskt inte, för jag visste inte hur du skulle ta det. Jag är alltså någon sorts kall, ointaglig isstod som ingen vågar värma sig. Eller var. Nu har jag ju haft vänligheten att tina upp litegrann.
Jag har lite information till dig: Jo, det ÄR ditt fel. Jag har inte öppnat mig för dig, för att du är självupptagen. Det du uppfattat som avståndstagande eller "integritet" är min oförmåga att helt maskera att vad jag helst av allt vill göra är att be dig stänga din stora, glappande käft. Men sånt får man ju inte säga. Det är bara vi tysta som ska ta påhopp på vår personlighet med jämnmod. För det är de pratsamma som bestämmer reglerna. Det är de som bestämmer att det är fel att vara tyst, för att de inte klarar av tystnaden. Det är de som bestämmer att det är "socialt" att vara pratsam, trots att de många gånger inte lyssnar till ett ord av vad någon annan säger, annat än för att knyta tillbaka till sig själva.
Jag är blyg, ja. Jag har integritet, ja. Jag ser inte vitsen med meningslöst pladder, nej. Men jag ser människor. Jag är snäll. Jag kan lyssna. Jag har kärlek i mitt hjärta och respekt för andra människor. Jag vinner fett i längden. Och ser du inte det är det ditt problem.
//Hanna
Då spinner kollegan C verkligen loss. Ja det stämmer, menar hon, för det det var först i våras hon började förstå om jag var fisk eller fågel (till saken hör att vi arbetat tillsammans i två månader nu, även om vi förut satt med på samma spårmöten). När jag frågade hur hon menade svarade hon bara att, "ja, hur du är. Tidigare var det nästan som att jag inte fick ett svar av dig. Du var så svår att läsa att jag kände obehag, och undrade om det var mitt fel, eller om du var så mot alla. Tidigare såg jag dig alltid likadan (gjorde en gest som liknade nån sorts staty), och det var jobbigt för mig."
Jag, som började känna mig varmare och varmare om kinderna, och kallare och kallare om bröstet, påpekade att jag hört kollegor säga typ att "vi på den här skolan, vi är så bra på att ta hand om nya", men sa att jag inte nödvändigtvis tyckte att det var sant. När jag började var det nämligen knappt någon som ställde några frågor eller visade större intresse av vem jag egentligen var. Då säger tanten: Nej, jag ska säga dig att jag vågade faktiskt inte, för jag visste inte hur du skulle ta det. Jag är alltså någon sorts kall, ointaglig isstod som ingen vågar värma sig. Eller var. Nu har jag ju haft vänligheten att tina upp litegrann.
Jag har lite information till dig: Jo, det ÄR ditt fel. Jag har inte öppnat mig för dig, för att du är självupptagen. Det du uppfattat som avståndstagande eller "integritet" är min oförmåga att helt maskera att vad jag helst av allt vill göra är att be dig stänga din stora, glappande käft. Men sånt får man ju inte säga. Det är bara vi tysta som ska ta påhopp på vår personlighet med jämnmod. För det är de pratsamma som bestämmer reglerna. Det är de som bestämmer att det är fel att vara tyst, för att de inte klarar av tystnaden. Det är de som bestämmer att det är "socialt" att vara pratsam, trots att de många gånger inte lyssnar till ett ord av vad någon annan säger, annat än för att knyta tillbaka till sig själva.
Jag är blyg, ja. Jag har integritet, ja. Jag ser inte vitsen med meningslöst pladder, nej. Men jag ser människor. Jag är snäll. Jag kan lyssna. Jag har kärlek i mitt hjärta och respekt för andra människor. Jag vinner fett i längden. Och ser du inte det är det ditt problem.
//Hanna
I väntrummet på Reproduktionsmedicin
Vi har nu varit på repmed på Sahlgrenska många gånger sedan första kallelsen (jag nio & H elva!). Vi har därmed också tillbringat mycket tid i deras väntrum. De senaste gångerna vi varit där har vi börjat fundera över den speciella stämning som råder i just detta väntrum. Första gången vi var där var vi glada när vi satt och väntade. Äntligen var vi framme i kön, kanske, kanske snart... Att det satt andra i väntrummet som kanske var ledsna var inget som vi reflekterade över mycket just då.. Här var ju ett positivt ställe, här fick man ju hjälp.. Glädjen förbyttes dock snabbt till... kanske ledsenhet, eller besvikelse, sorgen kom senare. För vid detta tillfälle lovade de oss att vi skulle prioriteras, att man skulle snabba på kallelsen till operation då vi redan väntat så länge etc etc. 2,5 månad senare opererades H. Två månader till efter det, efter fler provtagningar och kontroller, kallades vi till mötet den 14 juni. Och det var vid detta besök vi insåg att detta är inget glädjens väntrum. För visst hade vi tidigare sett (ett flertal!) gråtande människor i korridoren. Och visst hade vi tidigare sett Adoptionscentrums reklamskylt. Men denna gång var det vi som satt i väntrummet och grät. Och vi insåg att visst, det är ett ställe där man får hjälp. Men vägen dit, om man någonsin kommer dit, är så fylld av besvikelser. Och väntan. Och längtan. Glädjen är så fruktansvärt skör. Och det är också ett ställe där man kan få den slutgiltiga domen: Du kan inte bli gravid!
// E
De gångerna vi varit där nu under hösten har dock vi varit gladare igen. Förra gången tänkte jag på det mest. Som att vi är alltför glada. Som att vi pratade för högt och för glatt.. (Jag hade en lång utläggning för Hanna angående tavlor på sjukhus, som bland annat innefattade meningen : "Om du vill ha ett arbete med mycket makt blir du antingen polis, parkeringsvakt, busschaufför eller... tavelkonsulent=) Ok, sidospår... en vidare utläggning om regionens galna tavelkonsulent får bli en annan gång... ;)) Nu kan vi bara hoppas på att vi får fortsätta att känna så, att det får fortsätta finnas lite glädje för oss i reproduktionsmedicins väntrum.
// E
