Rapport från en sjukhussal
Nej, det bidde inte bättre. Under hela onsdagen hade Elvin fortsatt feber och sov mest på oss, men han åt ändå även om det var mindre än vanligt. Sigrid och Oskar hade kommit på tisdagen, och efter lunchtid på onsdagen kom Karin och Martin upp från Göteborg. Vi var på sista Harry Potterfilmen på eftermiddagen, och åt middag på kvällen. Senare på kvällen började Elvin bli mer gnällig, för att sen börja gny med nästan varje andetag. Andningen verkade också bli mer ansträngd. Så vi tog tempen igen, och plötsligt visade den på 39,7 grader, en hel grad högre än bara ett par timmar tidigare. Vi ringde förstås sjukvårdsupplysningen, och jag hade förstås egentligen hoppats på ett "ingen fara, avvakta och se om det blir värre". Men så blev det ju inte. De förvarade akuten att vi var på väg, och vi fick komma in nästan direkt. Eftersom hans feber var så hög och han inte hade andra symtom tyckte läkaren att det tydde på en bakteriell infektion och ville lägga in honom med antibiotika. Och STICKANDET började... :( Förutom att ta prover ville de också sätta en slang, och provade först två gånger på ena handryggen, sen tre gånger på den andra och till slut i huvudet. Inget funkade. Så sjuksköterskan som stack bestämde sig för att det var bättre att någon annan provade. Så vi fick gå till barnavdelningen, och där lyckades ÄNTLIGEN sköterskan sätta en slang i armvecket.
Vi fick plats på en sal, men bara en säng, och hade en hemsk natt. Oro förstås, nya kontroller och en medtagen bäbis. Och ett barn i sängen bredvid som blev jätterädd och förtvivlad varje gång Elvin lät, och en pappa som inte brydde sig utan lugnt sov vidare. Väldigt frustrerande. Personalen insåg till slut på morgonen att det inte fungerade och flyttade på dem, och så fick jag (Hanna) ta över den sängen, skönt.
Sen har timmarna flutit ihop. Vägningar, mediciner, dropp, kontroller och en massa (varav många misslyckade) provtagningar. För att kolla efter hjärnhinneinflammation ville de igår ta prov i ryggmärgsvätskan, så först stack en läkare två gånger och sen en annan tre gånger, men ingen av dem lyckades. Elvin fck morfin, men var ändå ledsen och verkade ha ont. Ännu mer frustrerande! Det värsta är förstås att se honom lida utan att kunna hjälpa honom eller förklara något. Och att den vanliga Elvin är borta, han bara sover, gnäller eller gråter :(
Men nu känns det i alla fall som att det håller på att vända. Idag på morgonen, åtta timmar efter förra Alvedonen hade han bara 38,6 grader, och det känns som att han är lite mera med. Han skriker lite mer också, vilket kanske är ett bra tecken, men vår nya rumskompis, en 15-årig mopedist som krockat med en traktor är inte lika nöjd ;)
Så nu ägnar vi oss mest åt att VÄNTA. Vänta på att han blir märkbart bättre. Vänta på att få åka hem! Det har varit väldigt skönt att vara här och veta att de har koll, men nu bara längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. Och framför allt att HAN ska bli som vanligt igen! För några dagar sedan skämtade jag om att jag hade uppmärksamhetsabstinens och att vi var tvungna att göra något nytt drastiskt som vi kunde lägga ut på Facebook. Det var INTE detta jag menade... :(
Det har varit väldigt skönt att vi hade de rutinerade föräldrarna (och tyvärr sjukhusbesökarna :'( ) Sigrid och Oskar hos oss de första dagarna, och stöd av familj i mobilen (som vi smusslar med eftersom man larvigt nog inte får ha den på avdelningen. Vad kan hända liksom?...;) Älskar er! ♥
Tyvärr får vi inte stanna båda två i natt, vilket känns lite jobbigt. Så vi hoppas att det blir sista natten! Pliisch, pliisch, låt Elvin vara pigg och kry imorgon ♥
En utmattad Elvin vilar hos mamma Eva.
Kram
Tankar i arla morgonstund!
En annan sak jag tänkte på, var detta med hans vikt vid födseln. Jag har ju hela tiden "vetat" att han kommer bli stor, bara för att jag och mina systrar var stora vid födseln alla tre. Men de senaste gångerna har barnmorskan gissat på att han kommer väga 3.5-3.8 vid födseln. Jättekonstigt, känns som en minibebis helt plötsligt! Det är ju enbart hennes gissning och det behöver ju inte bli så. Men helt plötsligt insåg vi att vi knappt har väldigt lite kläder i storlek 44-50. Någon body som vi köpt själva, resten är det vi har fått. Vilket i och för sig inte är jättelite.. =) Men mindre än det vi köpt i storlek 56. Bara för att jag vart säker.. =)
Annars mår jag riktigt bra. Som sagt sover bättre nu än tidigare. Märker att jag är tröttare i kroppen, men vilar jag ofta så går det bra. Går våra dagliga promenader, vilket jag är mycket glad över! Kanske inte lika fort, men åtminstånde lika långt! =) Har en del sammandragningar, eller ganska mycket, sedan ett par veckor. Men annars ingenting som skulle tyda på att en förlossning vore på G snart.. =( Tyvärr..
Nu ska jag göra ytterligare ett försök att sova ett par timmar till.. Alternativt lyssna på slutet på " Så länge vi båda andas".. =)
Puss & Kram //E
Och cirkeln sluts?
Här i Arild, fredagen den 15 oktober, fick vi två tunna små blå streck på stickan. För sju och en halv månader sen var vårt lilla knytt liten som ett sesamfrö. Nu är han fullgången. För sju och en halv månader sedan var han två veckor gammal. Visst vore det snyggt om han föds om två veckor efter att vi är här igen? Så vore cirkeln liksom sluten. Jag gillar symetri och snyggheter. Så Knyttet, du kan väl komma på fredag den 17:e?! Bara för den sakens skull?
Puss
Arild, oktober 2010
Sofiero, juni 2011
Vecka 36+2
Och när också han är redo att släppa taget finns ett fint rum som väntar på honom: :)
Och två mammor som längtar och längtar! ♥
Smarta uttalanden..
Häromdagen blev jag ”gratulerad” av en sköterska på jobbet som nu upptäckt att jag är gravid (sjukhuskläder kan man gömma sig länge i…=)). Det första hon gjorde var att (utan att fråga) smita åt min sjukhusklänning för att kolla hur stor magen var. Hennes reaktion var: ”Oj, då ska du ha ganska snart va”? Berättade då för henne att han är beräknad till slutet på juni på vilket hon utrycker:. ”Men oj, då måste du vara ganska stor, det måste väl din barnmorska ha sagt till dig”. Hon har sedan en utläggning om att det är nog är jämförelse med hur stor eller snarare liten hon var för på henne såg man inte att hon var gravid förrän i sjunde månadaden enligt henne själv. Detta på grund av att hennes bäcken var stort. Och på det följer nästa smarta kommentar: ”Du kanske har litet bäcken” säger hon och börjar smita åt klänningen över höfterna för att kolla hur stort mitt bäcken är!
Till saken hör då att jag har haft en del oro för att magen ska vara ”för stor”. Har dock jämfört med magbilder på nätet och där fanns det många som hade mycket större plus att vi var hos barnmorskan förra veckan som mätte magen och hon sa att den var heelt noormaal! =) Så när denna sköterska gick loss i sina utläggningar om min ”stora” mage och mitt lilla bäcken, så kunde jag i alla fall till 90 % skratta åt situationen. Var denna människa verkligen sann? Vet hon inte att alla magar ser olika ut? Är det smart att säga till en person som snart ska föda sitt första barn att hon har stor mage (i mitt huvud: stort barn) och litet bäcken? Som sagt, jag kunde skratta åt det, men jag kunde ju ha haft världens förlossningsskräck? Vad vet hon? Och helt och hållet släpper man ju inte sådana kommentarer hur mycket man än vill göra det. Så självklart googlade jag på litet bäcken och det var ju roligt. Så nu är nästa fråga: Hur sjutton vet man om man har litet bäcken? Får nog bli en fråga till nästa besök hos barnmorskan =).
Men som tillägg till denna utläggning om smarta uttalanden kan jag säga att idag var det en läkare som gissade på att jag är i femte månaden. Är ju i sjätte så det var ju bra! =) Hon gissade också på att det är en pojke, för jag har ingen mustasch, vilket tydligen är vanligt om man ska få en flicka. Gissar att hennes bakgrund från före detta Jugoslavien kan ha viss betydelse för det uttalandet.. =) Jag sa då för övrigt då till henne att det finns en undersökning som visar att dessa gissningar angående könet stämmer i 50 % av fallen. Hon fattade inte.
Puss /E
Växtspurt
Som att Elvin ville visa att han verkligen finns... :)
Hej hej, säger Elvin!
:)
Tror...
Men vi får väl se om vi ändrar oss igen :)
Tjing tjing!
Magbilder!
Börjar med den senaste, från igår 22+1 =)
21+1 20+1 18+1
16+1 12+1 5+1
Den största förändringen syns mellan vecka 16 -18 då magen verkligen förändrades jättemycket. Efter det har den växt i långsammare takt, om man tittar på bilderna. Den har växt mer "uppåt" snarare än utåt.. =) Den har också börjat bli mer "i vägen" nu än den varit tidigare.. =)
Varsegod och njut av dessa fina bilder av mig! ;) =) //E
Ganska lugnt
Några har frågat om vi inte ändå ska använda "mina" tre försök. Men jag vill inte. För det första, om det inte fungerar har vi bränt de sista chanserna att få hjälp i Sverige. Och fördelen med att få hjälp i Sverige är inte främst att det är billigare, utan att vi båda ses som föräldrar direkt. Vi behöver inte gå igenom någon adoptionsprocess som riskerar att dra ut på tiden, och därmed riskera krångel med föräldraförsäkringen. Men den viktigaste anledningen är förstås att det är onödigt att utsätta sig för en ökad risk att förlora ett barn.
Så jag har bestämt mig. Jag vill bli mamma. Jag vill verkligen, verkligen ha ett barn. Skillnaden är bara att det barnet kommer att växa i Evas livmoder i stället för min.
Det är inget lätt beslut. Men jag känner att det är rätt beslut.
Hanna
Fan fan fan
Alltså tog vi ledigt igen och åkte ner till Göteborg. Vi fick träffa den gynekolog som vi träffat första gången, och hon undersökte mig och berättade att allt såg ut som det skulle efter operationen. Eftersom kirurgen rekommenderat IVF sade hon att vi kunde få prata med en barnmorska efteråt för att få lite information, och att vi skulle kallas till ett allmänt informationsmöte om IVF, men först efter semesterstängningen. Sen var hon klar, och frågade om vi hade några fler frågor. "Eh, ja..." sa Eva, "vi vill ju gärna höra vad som hänt med kromosomanalysen." Det hade läkaren ingen aning om, utan vi fick gå ut i väntrummet igen medan hon letade upp provsvaren.
När vi en kvart senare fick träffa henne igen började hon läsa upp ett brev från överläkaren, i vilket hon avrådde mig från att bli gravid, då endometriosen försvårar mina chanser att bli gravid, och translokationen ökar risken för missfall. Om vi ändå vill försöka kan vi göra det, men då skulle vi inte längre ha sex försök utan tre. De rekommenderar dock att vi funderar på alternativet att låta Eva bära barnet i stället.
Det här är förstås inte lätt för oss. För mig är det en stor sorg att inte få uppleva en graviditet, och för Eva innebär en graviditet - som det känns nu - istället för den glädje det borde ha varit, en känsla av skuld. Det var ju inte de här tankarna och drömmarna vi hade när vi gick och väntade på att få komma först i kön.
Känslan av att det kommer bli bra till slut glimmar ändå igenom då och då, och jag vet att den dag vårt barn börjar växa i Evas mage kommer jag att vara så otroligt lycklig. Det är så synd bara att resan dit varit och är kantad med så mycket sorg.
Kramar
Hanna
Väntan..
Vi väntar, jobbar, ser på tv, umgås, gosar med katterna, väntar lite mer, tränar, tar del av andras graviditeter, promenerar, väntar lite till, semestrar, rensar i trädgården, myser med andras barn, somnar i soffan, lyssnar på ljudbok, och väntar ännu lite mer.
Nej här blir inga barn gjorda..
=(
//E
