Cum Grano Salis

I måndags var vi på Reproduktionskliniken på Sahlgrenska, och hoppades att vi, efter många turer under våren, skulle kunna påbörja behandling. Redan i januari när vi var där första gången berättade jag förstås om min kromosomskada, en balanserad translokation, men vid gynundersökningen var de två "chokladcystor", endometrios, hon hittade då det som fick störst fokus. I två månader väntade vi på att jag skulle få opereras, och efter operation sade kirurgen att hon rekommenderade att jag från början skulle behandlas genom provrörsbefruktning (IVF). Sen (nu var vi framme i april) kom de på att jag måste lämna blodprov för kromosomanalys, då de inte hittat mina journaler i Karlstads arkiv. 5-6 veckor senare skulle vi få besked, men först nu, nästan 9 veckor efter att jag lämnat provet, fick vi en tid (fast vi fick en tid i onsdags också, som - när vi kört hela vägen till Göteborg - visade sig vara en tid de glömt avboka).
 
Alltså tog vi ledigt igen och åkte ner till Göteborg. Vi fick träffa den gynekolog som vi träffat första gången, och hon undersökte mig och berättade att allt såg ut som det skulle efter operationen. Eftersom kirurgen rekommenderat IVF sade hon att vi kunde få prata med en barnmorska efteråt för att få lite information, och att vi skulle kallas till ett allmänt informationsmöte om IVF, men först efter semesterstängningen. Sen var hon klar, och frågade om vi hade några fler frågor. "Eh, ja..." sa Eva, "vi vill ju gärna höra vad som hänt med kromosomanalysen." Det hade läkaren ingen aning om, utan vi fick gå ut i väntrummet igen medan hon letade upp provsvaren.
 
När vi en kvart senare fick träffa henne igen började hon läsa upp ett brev från överläkaren, i vilket hon avrådde mig från att bli gravid, då endometriosen försvårar mina chanser att bli gravid, och translokationen ökar risken för missfall. Om vi ändå vill försöka kan vi göra det, men då skulle vi inte längre ha sex försök utan tre. De rekommenderar dock att vi funderar på alternativet att låta Eva bära barnet i stället.
 
Det här är förstås inte lätt för oss. För mig är det en stor sorg att inte få uppleva en graviditet, och för Eva innebär en graviditet - som det känns nu - istället för den glädje det borde ha varit, en känsla av skuld. Det var ju inte de här tankarna och drömmarna vi hade när vi gick och väntade på att få komma först i kön.

Känslan av att det kommer bli bra till slut glimmar ändå igenom då och då, och jag vet att den dag vårt barn börjar växa i Evas mage kommer jag att vara så otroligt lycklig. Det är så synd bara att resan dit varit och är kantad med så mycket sorg.

Kramar
Hanna