Cum Grano Salis

Nej, det bidde inte bättre. Under hela onsdagen hade Elvin fortsatt feber och sov mest på oss, men han åt ändå även om det var mindre än vanligt. Sigrid och Oskar hade kommit på tisdagen, och efter lunchtid på onsdagen kom Karin och Martin upp från Göteborg. Vi var på sista Harry Potterfilmen på eftermiddagen, och åt middag på kvällen. Senare på kvällen började Elvin bli mer gnällig, för att sen börja gny med nästan varje andetag. Andningen verkade också bli mer ansträngd. Så vi tog tempen igen, och plötsligt visade den på 39,7 grader, en hel grad högre än bara ett par timmar tidigare. Vi ringde förstås sjukvårdsupplysningen, och jag hade förstås egentligen hoppats på ett "ingen fara, avvakta och se om det blir värre". Men så blev det ju inte. De förvarade akuten att vi var på väg, och vi fick komma in nästan direkt. Eftersom hans feber var så hög och han inte hade andra symtom tyckte läkaren att det tydde på en bakteriell infektion och ville lägga in honom med antibiotika. Och STICKANDET började... :( Förutom att ta prover ville de också sätta en slang, och provade först två gånger på ena handryggen, sen tre gånger på den andra och till slut i huvudet. Inget funkade. Så sjuksköterskan som stack bestämde sig för att det var bättre att någon annan provade. Så vi fick gå till barnavdelningen, och där lyckades ÄNTLIGEN sköterskan sätta en slang i armvecket.

Vi fick plats på en sal, men bara en säng, och hade en hemsk natt. Oro förstås, nya kontroller och en medtagen bäbis. Och ett barn i sängen bredvid som blev jätterädd och förtvivlad varje gång Elvin lät, och en pappa som inte brydde sig utan lugnt sov vidare. Väldigt frustrerande. Personalen insåg till slut på morgonen att det inte fungerade och flyttade på dem, och så fick jag (Hanna) ta över den sängen, skönt.

Sen har timmarna flutit ihop. Vägningar, mediciner, dropp, kontroller och en massa (varav många misslyckade) provtagningar. För att kolla efter hjärnhinneinflammation ville de igår ta prov i ryggmärgsvätskan, så först stack en läkare två gånger och sen en annan tre gånger, men ingen av dem lyckades. Elvin fck morfin, men var ändå ledsen och verkade ha ont. Ännu mer frustrerande! Det värsta är förstås att se honom lida utan att kunna hjälpa honom eller förklara något. Och att den vanliga Elvin är borta, han bara sover, gnäller eller gråter :(

Men nu känns det i alla fall som att det håller på att vända. Idag på morgonen, åtta timmar efter förra Alvedonen hade han bara 38,6 grader, och det känns som att han är lite mera med. Han skriker lite mer också, vilket kanske är ett bra tecken, men vår nya rumskompis, en 15-årig mopedist som krockat med en traktor är inte lika nöjd ;)

Så nu ägnar vi oss mest åt att VÄNTA. Vänta på att han blir märkbart bättre. Vänta på att få åka hem! Det har varit väldigt skönt att vara här och veta att de har koll, men nu bara längtar vi efter att allt ska bli som vanligt igen. Och framför allt att HAN ska bli som vanligt igen! För några dagar sedan skämtade jag om att jag hade uppmärksamhetsabstinens och att vi var tvungna att göra något nytt drastiskt som vi kunde lägga ut på Facebook. Det var INTE detta jag menade... :(

Det har varit väldigt skönt att vi hade de rutinerade föräldrarna (och tyvärr sjukhusbesökarna :'( ) Sigrid och Oskar hos oss de första dagarna, och stöd av familj i mobilen (som vi smusslar med eftersom man larvigt nog inte får ha den på avdelningen. Vad kan hända liksom?...;) Älskar er! ♥

Tyvärr får vi inte stanna båda två i natt, vilket känns lite jobbigt. Så vi hoppas att det blir sista natten! Pliisch, pliisch, låt Elvin vara pigg och kry imorgon ♥



En utmattad Elvin vilar hos mamma Eva.



Kram