Cum Grano Salis

I augusti när vi hade våra "uppstartsdagar" med jobbet hade vi till uppgift att diskutera olika förhållningssätt vi ville ha i vårt arbetslag. Vi kom fram till lite olika saker, bland annat att vi ska uppmuntra varandra, våga visa oss svaga och våga be om hjälp. I eftermiddag på APT skulle vi fortsätta att diskutera det vi pratat om i augusti. När vi kom till punkten att "våga vara svaga" började min kollega U säga att hon tyckte jag öppnat mig mycket mer än tidigare, att jag har så hög integritet och att jag tidigare inte släppte in någon. Jag sade då att ja, jag har hög integritet (vilket för mig är något positivt), och att det kan ta mig nästan ett år att verkligen komma in i en ny arbetsgrupp (har nu jobbat där i snart två år).

Då spinner kollegan C verkligen loss. Ja det stämmer, menar hon, för det det var först i våras hon började förstå om jag var fisk eller fågel (till saken hör att vi arbetat tillsammans i två månader nu, även om vi förut satt med på samma spårmöten). När jag frågade hur hon menade svarade hon bara att, "ja, hur du är. Tidigare var det nästan som att jag inte fick ett svar av dig. Du var så svår att läsa att jag kände obehag, och undrade om det var mitt fel, eller om du var så mot alla. Tidigare såg jag dig alltid likadan (gjorde en gest som liknade nån sorts staty), och det var jobbigt för mig."

Jag, som började känna mig varmare och varmare om kinderna, och kallare och kallare om bröstet, påpekade att jag hört kollegor säga typ att "vi på den här skolan, vi är så bra på att ta hand om nya", men sa att jag inte nödvändigtvis tyckte att det var sant. När jag började var det nämligen knappt någon som ställde några frågor eller visade större intresse av vem jag egentligen var. Då säger tanten: Nej, jag ska säga dig att jag vågade faktiskt inte, för jag visste inte hur du skulle ta det. Jag är alltså någon sorts kall, ointaglig isstod som ingen vågar värma sig. Eller var. Nu har jag ju haft vänligheten att tina upp litegrann.

Jag har lite information till dig: Jo, det ÄR ditt fel. Jag har inte öppnat mig för dig, för att du är självupptagen. Det du uppfattat som avståndstagande eller "integritet" är min oförmåga att helt maskera att vad jag helst av allt vill göra är att be dig stänga din stora, glappande käft. Men sånt får man ju inte säga. Det är bara vi tysta som ska ta påhopp på vår personlighet med jämnmod. För det är de pratsamma som bestämmer reglerna. Det är de som bestämmer att det är fel att vara tyst, för att de inte klarar av tystnaden. Det är de som bestämmer att det är "socialt" att vara pratsam, trots att de många gånger inte lyssnar till ett ord av vad någon annan säger, annat än för att knyta tillbaka till sig själva.

Jag är blyg, ja. Jag har integritet, ja. Jag ser inte vitsen med meningslöst pladder, nej. Men jag ser människor. Jag är snäll. Jag kan lyssna. Jag har kärlek i mitt hjärta och respekt för andra människor. Jag vinner fett i längden. Och ser du inte det är det ditt problem.

//Hanna