Cum Grano Salis

Idag var det dags för det första besöket på BVC. Det var en spännande upplevelse... Som förmildrande omständighet var sköterskan vi träffade inte ordinarie bvc-tant utan en ”vanlig” sjuksköterska. Men även en distriktssköterska borde ju kunna läsa innantill i en journal tycker man.

Det började med att när hon förstått vem Eva var och hälsat på henne så var hon klar med hälsningsceremonin. Så jag fick själv sticka fram handen, troligtvis rätt så demonstrativt. När vi kommit in i undersökningsrummet, jag med Elvin i famnen, kom dagens citat: ”Vad bra att du har hjälp med dig!”. ”Eh nej, det här är min fru och Elvins andra mamma”. Efter det hade vi en ganska nervös sköterska att göra med. Egentligen var det väl inte så farligt, och ett oskyldigt misstag. Men jag var nog ganska defensiv från början, och det stod i sån kontrast till den fantastiska personalen på förlossningen och BB som aldrig ens lyfte ett ögonbryn, och än mindre blev stressade eller nervösa.

Men det värsta var egentligen sen, när hon skulle skriva ner lite uppgifter och kom till fadern. ”Finns det... eller...?” Ja, det är ju jag då. Det finns ingen pappa. Det finns en donator. Och jag.”

Jag vet att det finns andra sätt att lösa det, att det kan finnas en pappa fast det också finns två mammor. Men jag tyckte ändå att det var jobbigt. Det är ju som sagt på många sätt positivt, att det är första gången vi möter en sån reaktion i sjukvården. Men det var lite som att hon kom och tafsade på mitt barn. Han ligger ju här på min arm (som för övrigt har börjat sova rätt hårt ;), trygg och nöjd och sover. Han är mitt barn. Ingen kan ta honom ifrån mig.

Jag önskar att även primärvården hade gått den där genuskursen. Och att vår riktiga BVC-sköterska är bättre.

Något jättepositivt med dagen och förstås huvudsaken är att Elvin mår fint! Han är 500 gram tyngre än när han skrevs ut från BB, 1 cm längre och 1 cm större runt huvudet. Så han gör precis som han ska! :) Snart är det dags för storlek 56 - heja Elvin!