Cum Grano Salis

Du är söt! :) jag har värkar som är ganska regelbundna.. :D.

Så löd sms:et jag fick på midsommaraftons morgon, som svar på mitt godmorgon-sms. Liksom de närmaste veckorna hade Eva sovit på soffan på grund av elak halsbränna. Och där hade hon legat i tre timmar och värkat på egen hand! Typiskt min fru! :P Det kändes inte helt korrekt, eftersom det inte var jag som hade ont, men jag blev väldigt glad och förhoppningsfull, och liksom skuttade runt på små moln hela morgonen.

Det var en konstig midsommarafton! Dagen bara rann iväg i ett töcken av 4-10-minuterintervaller... Det var en fantastisk känsla att det äntligen var på riktigt. Allt som vi förberett oss för, det var nu det gällde. Jag är så otroligt glad att vi gjort profylaxen. Även om vi inte tränat slaviskt så var vi förberedda, och visste båda vad vi skulle göra för att göra det så bra som möjligt. Jag märkte rätt fort vad av de olika sakerna som funkade för Eva – massage av ländryggen! – och när värkarna blev mer intensiva att hon fick luta sig mot mig. Så blev klockan halv sex, och värkarna tog i allt mer. ”Senast klockan sex ringer vi om det fortsätter så här” fick jag utlovat, och halv sju slog jag numret till förlossningen, tryckte på ring upp och satte mobilen intill Evas öra. Envetna kvinna! Självklart var vi hjärtligt välkomna.

”Vilken föderska!” utropade barnmorskan som tog emot oss och konstaterade att hon var 6 centimeter öppen. Och under hela det här märkliga dygnet var jag mer än lovligt stolt över min starka, fantastiska fru. Hon var helt otrolig! Och det som var så fantastiskt var att vi verkligen var ett team genom hela processen. Jag kunde hjälpa, leda och coacha henne, och jag kände att hon kände sig trygg med mig och att jag hela tiden var där. Många partners säger ju att det är frustrerande att stå vid sidan om, för att de ser sin kvinna lida och känner sig maktlösa. Men jag kände faktiskt inte så en enda gång. Hemskt att se henne när det var som svårast, absolut, men jag kände mig aldrig maktlös. För jag visste att allt jag gjorde, gjorde skillnad.

När krystvärkarna satte igång blev jag ganska tagen på sängen. Jag väntade nog lite på att det först skulle komma ett besked om att hon var tio cm öppen, men plötsligt när jag masserade henne började hon vifta bort mina händer och värjde sig för att det gjorde ont. Och så började hon bröla! :) Då insåg jag vad som höll på att hända och kastade mig på larmet. När bm (äntligen!) kom var Eva lååångt in i lustgasdimman. xD Och sen var det bara att köra! Det var nu MITT verkliga arbete började. Även om jag tidigare stöttat och underlättat så blev min roll nu mycket tydligare. För det var nu hon hade kunnat råka i panik. Men allt vi tränat på fungerade. Jag påminde och hon lyssnade. Hon tappade fotfästet och jag pushade. Det var vi. Tillsammans. Vid ett tillfälle, när det var snitt och krystningar och en annan barnmorska som hävde sig över magen, då kände jag paniken komma vällande. Men då gjorde jag en Lost-Jack, lät vågorna komma i fem sekunder, och sen var jag på banan igen. Och plötsligt var han där. Vårt vackra, underbara barn på Evas bröst. Och livet blev plötsligt något annat.

Jag vill ge en eloge till den underbara personalen, som visade oss, och mig, stor respekt. Särskilt barnmorskan Lena som kom vid skiftbytet på kvällen var bäst! Hon kom in regelbundet och tittade till oss, ställde lite frågor och kom med förslag, men hela tiden kände jag att hon respekterade oss som ett team och att hon tog tillvara mig som en resurs. Och under krystvärkarna kändes det nästan som att bm samarbetade mer med mig än med Eva, eftersom allt hon sa var tvunget att gå via mig för att landa. Jag känner mig nästan rädd för att skriva något sådant, men det är ju inte så att jag vill ta ifrån Eva något av hennes otroliga del av arbetet. Förmätet liksom. Det var bara så stort att få känna hur viktig även min del var.

Jag bevarar den här upplevelsen i mitt hjärta som en stor, skimrande diamant. Eva och jag har upplevt något fantastiskt tillsammans. Stort, svårt, omvälvande och alldeles, alldeles underbart. Plötsligt är alla förlossningsprogram på TV helt oviktiga. Jag vill inte se. Jag vill bara bevara minnet och känslan av vår egen.

Nu sitter jag här och känner hans lilla mage höjas och sänkas mot min. Tänk att också jag fick uppleva en sådan kärlek.



//Hanna