Cum Grano Salis

Lagom till Lucia så sitter det säkert massa små pojkar därute i Sverige och drömmer om att få vara vackra och glittrande Lucior med ljus i håret (eller kanske "bara" tärnor med glitter) och som kanske fått höra att det bara är för flickor som får.

Nu några veckor senare har (iallafall jag, H får prata för sig själv.. =) ) landat och sansat mig. Jag är ingen "gravidkvinna". Jag är fortfarande jag. Fast jag är numera också gravid. Det finns dock inga måste eller ickemåsten vid detta tillstånd. Jag får hantera det som dyker upp på vägen. Jag tänker inte lägga mig till med något beteende för att jag är gravid. Jag tänker inte ursäkta något jag gör eller inte gör för att jag är gravid. Jag tänker fortsätta lyssna på mig själv och min kropp, precis lika mycket som jag gjort tidigare. Jag är jag, men med en bebis i magen. Äntligen.



// E

Efter två mastodontdagar på jobbet och dessutom vikarie idag tog jag mig lyxen att gå hem lite tidigt. Jag hade tänkt plocka lite, men kom inte så långt innan jag ramlade över mitt dikthäfte med dikter jag skrev mellan jag var kanske 16-23. Jag får ju kallas objektiv, men tyckte några var riktigt bra... De flesta var ganska pretentiösa, men framför allt så otroligt olyckliga. I flera år INNAN jag erkände för mig själv att jag är lesbisk skrev jag olycklga kärleksdikter om H, som jag tyckte var den finaste, smartaste, vackraste kvinnan på hela jorden. Men det var som att hjärnan sorterade in kärleken till henne i ett annat fack än vad man skulle känna för en pojkvän. Inte för att jag hade någon pojkvän under de åren. Jag var ju så vanvettigt förälskad i henne.

Sen var det en annan som fick poletten att trilla ner. "Ahaaaa" tänkte jag år efter många andra. Inte heller den kärleken var besvarad. Men jag är hjärtligt tacksam för att hon ville vara min väckarklocka. För lite senare trillade E in i mitt liv och allt föll på plats. Sen dess har jag inte skrivit alls många dikter. Dels är jag inte så förfärligt olycklig längre. Dels har jag en annan ventil, som ger mycket bättre svar. Och inte låter hon mig vältra mig i min egen olycka heller. Jobbiga människa... ;)

Här kommer lite smakprov på en olycklig Hanna, anno sisådär 2000:


Din röst är det skönaste
ditt skratt det lenaste
din blick det renaste
av allt i världen
jag inte kan få

----

Här är du nu
bredvid mig
och skriker samma tystnad
som jag själv.

Vi bär
tillsammans
Men bördan är tung.
Blytung
gråtung
tyngande tomhet.

Sitter intill varandra
Fyllda
av varsin
ensam
ensamhet

----

Levde länge på minnet
av ditt stora
fanstastiska
jag.
Fruktade
men kanske önskade
din stjärnas fall.

Fann din glans
bara ännu starkare.

----

Utpumpad
dumpad
illa funtad
Lever
i ren protest
denna dag
som nästa
Med koffein
och ursinnighet
som uppåttjack

Så faller mörkret
Super mig full
på nattluft
höstmörker
och galenskap

Faller i sömnlik trans
i skuggan av din blick
som inte längre ser mig

----


So long!
Hanna

Är Uddevalla en del av Norrland som förirrat sig till Västkusten?

Håll tillgodo:

http://se.babycenter.com/pregnancy/dads/dadsquiz

It could happen to you.

It did happen. To us.

Det är helt ofattbart. Ett litet, litet hjärta slår för oss. En liten böna med fladdrande hjärtslag bor i Evas mage, och går allt bra kommer h*n till oss på midsommar. Som vi har längtat efter dig.


Vi är så oerhört tacksamma. ♥♥♥

Idag var barnen lyckliga på rasten, och jag var lycklig för att de var lyckliga. ♥







M och G gör sina livs första snögubbe.









Så söt :)


Jag funderade en stund på om jag ändå inte saknat snöskottningen. Det hade jag inte. Snön, inte skottningen.

Tjing!

Ikväll tog vi en promenad till kyrkogården. Vi satt en stund vid minneslunden och tände ett ljus. För dem vi förlorat. För det som inte blev. Och för det som kommer. Det var fint.




När vi kom hem möttes vi av två stissiga katter - och i köket en tredje, glatt skuttande främmande katt. Det var inte den läskiga som kommit in här tidigare, utan en jättesöt årsunge, som var helt orädd och inte alls ville gå hem till sig. Jag ville egentligen adoptera den, men Selma och Caesar var inte lika förtjusta (och inte E heller för den delen.... ;), så vi fick stänga ute den.

Då hoppade den upp i köksfönstret och såg väldigt förnärmad ut.


Come back anytime ;)


PS. Jag har alltid sagt att när jag blir gammal och dement kommer jag att bo i ett hus med 34 katter. Jag tror mig.
//Hanna

Men blir man tillräckligt arg kan man skriva ändå.

Lunchtid, i personalrummet: Som det ofta blir när kvinnor i lagom fertil ålder träffas kommer samtalet till slut in på graviditeter. Min empatilösa kollega häver då ur sig att "ja, det är ju det som kommer ut av det som gör att man går igenom det där gång på gång".

Hon vet vad jag gått igenom. Men det var inte bara jag som satt där. Det var fina C också, med fyra missfall i bagaget och alldeles nyligen en misslyckad IVF. OCH DET VET HON OCKSÅ OM! Och hon tror fortfarande att hon är en fin och känslig människa. Hon förstår verkligen ingenting.

Men de kommer nog tillbaka snart. Ett tips: om ni undrar hur vi tänker och känner, läs Julias underbara blogg så länge :)

See you later ♥