Cum Grano Salis

Har suttit och kollat på gamla program av Lyxfällan, och blir lite mörkrädd, men också tacksam. Jag kan på ett sätt förstå den där stoppa-huvudet-i-sanden-metoden, för jag har varit lite åt det hållet, utan att det någonsin blivit så extremt. Och till slut blir man väl så desperat att man inte vet var man ska börja, och då är det lättare att bara förtränga. Men det som jag väl ändå har svårt att förstå är när man bara fortsätter och fortsätter sitt shoppingbeteende. Och inte bara köper upp alla sina pengar, utan köper upp pengar man inte har. Eller som ett par, som förutom massa krediter shoppade upp tolvtusen från ett sparkonto som deras treårige son fått.

Lite av fascinationen är nog just en känsla av, och lite skrämsel inför, att det HADE kunnat vara jag, och tacksamhet för att det inte är det. För även om jag när jag bodde ensam kunde shoppa kläder så att jag fick äta havregrynsgröt den sista veckan i månaden, så har jag ju egentligen aldrig köpt för pengar jag inte har. Visst har jag handlat på Ellos eller H&M på avbetalning, men räkningarna har ju alltid betalats. Det jag skäms mest inför i min ekonomi är att jag hade fonder som jag fick tillgång till är jag blev myndig, och som efter några år helt försvunnit. På vad vet jag knappt. Det känns faktiskt jävligt jobbigt när jag tänker på det. Jag erkänner glatt att E har hjälpt mig mycket att fixa till ekonomin. Dels för att det inte är lika lätt att shoppa så att man får leva på havregrynsgröt när man har fler att tänka på än sig själv, men framför allt för att hon inte är en sån slarver som jag.

Slutligen - och nu slår jag väl in öppna dörrar - blir man så förbannad på så kallade "banker" med sms-lån och liknande, som bara lever på människors desperation och misär. Förjävligt. Tacka vet jag mikrolån...

Nej, nu ska jag titta på Sveriges fulaste hem istället. :-P

Kram
H