Cum Grano Salis

Denna vecka har jag tillbringat med att leta. Första halvan letade jag efter en cd skiva till en ljudbok jag hade lånat på biblioteket. Kunde inte hitta den någonstans. Jag letade i verkligen hela huset därtill flera gånger. Hade vissa tecken på att den var kvar i huset, för jag visste när jag hade lyssnat på just den skivan. Jag visste att det var den jag hade tagit ur cd-spelaren tidigt på lördag morgon och lagt på sängbordet ovanför mitt huvud. Det som också hände senare samma lördag morgon var att Caesar fick för sig att hoppa upp på byrån via sängbordet och lyckades, som bara Caesar kan, riva ner allt som stod på sängbordet rätt ner i sängen, där vi fortfarande låg och sov. Allt, inklusive ett vattenglas. Med detta i minne fick jag och Hanna gå loss på madrassen och lyfta upp den ur sängen och där låg den saknade lilla skivan. Mkt glad och lättad var jag då, för det är inte så kul att behöva erkänna för någon sur bibliotekarie att man tappat bort en skiva. Och inte heller behöva betala för en nämnda ljudbok. Men om jag hade vetat vad som skulle hända sedan skulle jag med glädje betalat dessa kronor.

För, i onsdags när jag skulle gå hem så hittade jag inte nyckeln. Till jobbet. Hade låst upp dörren efter fikat på em, sedan knappt lämnat mitt rum, i alla fall inte låst dörren, så jag var helt säker på att den måste vara på mitt rum. Men jag hann inte leta mer då, utan hämtade en extra nyckel och gick hem. Nästa dag, igår, när jag gick till jobbet, började jag fundera på om den överhuvudtaget var på mitt rum. Tänk om jag glömt den i dörren eller på toaletten och någon utomstående tagit den och nu gjort inbrott under natten. För den nyckeln går till hela vår avdelning, kanske 15 rum. Med datorer. Och förmodligen massor av sekrettesmaterial. Men som tur var hade det inte hänt. Men jag letade. Och letade. Och letade. Och letade. Ingen nyckel. Så framåt lunch fick jag ju dra mig till att erkänna för min chef att jag hade tappat bort nyckeln. Men hon hade som tur var is i magen. Nycklar kommer alltid fram, ansåg hon. Men sa också att om den inte gör det så skulle vi behöva byta alla lås på alla dörrar på hela avdelningen. Och det kostade mycket pengar. Mycket pengar. Så jag fortsatte att leta. Och leta. Och leta. Framåt eftermiddagsfikat var alla involverade i detta letande.  Och jag höll på att bli galen. Det verkade faktiskt som att den var borta och jag skulle bekosta min arbetsplats hur mycket pengar som helst. KUL!!

Men. Då kommer en kollega på att två av våra mest ”förvirrade” kollegor arbetade under gårdagen men ingen av dem idag. Kanske någon av dem hade fått med sig den hem? Herregud sa jag, vem tar med sig två nycklar, varav en man inte kan känna igen och går hem? Ja, någon av dessa tyckte hon. Ja Ja, jag ringer och frågar. Och så var det. Den ena hade hittat min nyckel på toaletten, trott att den var den andres och gått in till henne med den. Hon hade då sagt ”Jajamensan det är min nyckel”.  Sedan har hon väl upptäckt att hon hade två nycklar, för hon hade lagt min nyckel på sin hög med grejer, tänkt något som jag idag inte kan förstå, alltså INTE: detta måste vara någon annans som kanske saknar den, utan gått hem. Så där låg den, på hennes rum. Sen grät jag. För jag var så stressad för detta hela dagen. Och verkligen helt i onödan. Så lätt det varit för henne att lämna den till ex assistenten som jag var inne och kollade med redan i onsdags. Nu blev detta istället en jättegrej. Vilket kanske märks på längden av detta inlägg. Igår kväll hittade jag inte kalendern som jag skulle kolla en grej i. Då fick jag jätteångest och var tvungen att lägga mig i soffan och titta på Hanna när hon letade upp den. Tänker inte leta efter något mer på länge nu. Och superstressad är jag över nyckeln idag. Kollar efter den hela tiden. Min chef sa igår att om man vart med om detta en gång, händer det inte igen.  Jag tror henne.  

I em ska vi på första besök hos vår barnmorska Karin! =) Verkade supertrevlig i telefon så det blir nog kanon! Sedan blir det Sixten & Svantemys hela helgen!     <3 <3 <3

// E