Cum Grano Salis

Låt oss ta ett scenario. Rent hypotetiskt förstås. Låt oss säga att en man har tre döttrar. Någon son får han inte så döttrarna får duga. I alla fall två av dem (fast den tredje är bra på att låtsas) lär sig i tidig ålder att hjälpa pappa med att t ex tvätta bilen, byta däck och skotta. Sådana där utesaker, sånt som pappor gör. Särskilt den ena blir pappas flicka; hon älskar att hjälpa honom, och stark som hon är gör hon det bra. Låt oss kalla flickan för... ja, t ex Kajsa. Så Kajsa tror alltså att hon och pappa hjälper varandra på lika villkor, och att pappa är glad för all hjälp han får från sin starka och kompetenta dotter. Men så händer något. En dag får Kajsa en pojkvän, och kommer därmed hem med en ny man i huset. Och det mystiska är att Kajsa i sin pappas ögon plötsligt förvandlas. Från stark till svag, från kompetent till inkompetent, från hjälpsam till hjälplös. Vad mystiskt det är, att en sådan förändring kan ske. Och vad mystiskt det är, att en sådan förändring kan tolereras.

Men det är klart. Scenariot hade ju kunnat vara ett annat. Kajsa hade kunnat heta något annat än Kajsa, och rent av tyckt att förvandlingen innebar något positivt. Att det faktiskt var rätt skönt att slippa vara hjälpsam och kompetent, för vem tycker egentligen att det är särskilt roligt att skotta snö? Så vi sätter oss ner på våra bestämda platser, där han kan det, och hon kan det, och visst är det väl bara bra om vi alla gör det vi nog är bäst på? Så som det är. Så som det varit i alla tider. Så kan vi lite svagare vila i vår lite-mindre-kompetenthet.

Inkompetenta hälsningar
Hanna