Cum Grano Salis

Idag var en mammaledig kollega på skolan och hälsade på. När jag satt i personalrummet och hörde pojkens skrik ute i hallen bara välde en stor våg av ledsenhet över mig. Jag klarade inte att gå dit ut och vara glad och trevlig och säga "oooo så söt". Så jag satt kvar och drack mitt kaffe och stirrade in i väggen. Jag läste Julias inlägg om hur hon numer känner sig så onormalt ointresserad av andras barn, och kan känna igen mig i det. Jag är hemskt ledsen, men jag orkar inte höra om dina graviditetskrämpor, orkar inte se din nya söta bebis. Det finns undantag förstås, som mina underbara, älskade syskonbarn som nästlat sig in i mitt hjärta med kladdiga fingrar. Men inte ens när en av mina närmaste vänner berättade att de väntade barn kunde jag bli glad. Jag skäms förstås, och hatar det här draget av bitterhet och missunsamhet som sticker upp sin fula nuna med jämna mellanrum. Men samtidigt accepterar jag det, för det är ju bara sorg.

Nu ska jag krypa ner i soffan och kurera min onda hals och mitt sorgsna hjärta med kaffe och choklad.

//Hanna